torsdag 20 augusti 2015

Jag accepterar dig, kroppen!

Typ den bästa gåvan jag gett mig själv (ok töntigt) är att verkligen försöka sluta bry mig om hur jag ser ut på stranden, på klippan, i bikini. Och ibland verkligen lyckas! Jag har liksom en tendens att bry mig SÅ JÄVLA MYCKET om vad andra tycker. Hur andra tycker jag ser ut, tycker jag är osv. Det är så himla dumt och destruktivt, för det är alltid dåliga saker såklart, men jag har alltid varit sån. Men nu jobbar jag stenhårt för att bryta den vanan. Och då blir det så himla mycket roligare! Att bada eller ens bara leva i den varma sommaren blir så fantastiskt mycket bättre. 



Det är en så förvirrande och fantastiskt känsla att känna att min bikinikropp (och jeanskropp eller shortskropp eller crop top-kropp eller vad jag nu är klädd i) är så jävla bra. JAG ACCEPTERAR DIG KROPPEN! Det är en fin känsla att känna. Efter att i så många år känt att den varit fel och ful och allmänt dålig. 


Jag minns en sommar för kanske två, tre år sedan. Det var varmt och soligt och lite spontant for jag och min man ut på sjön tillsammans med två vänner. Jag hade inte med mig några badkläder. Jag minns inte om jag glömde, eller struntade i att ta med mig. Både de två alternativen låter helt sjukt idag, för att inte ta med mig badkläder när jag ska till havet skulle aldrig nånsin hända idag! Men då gjorde det det. Sen när vi väl var där och jag låg på klippan så tog jag ej av mig kläderna, utan var fullt påklädd hela tiden. Att ta av mig och bada/sola i underkläder framför min man och två manliga vänner fanns inte på kartan då. Inte en jäkla chans! Jag kunde bara tänka på hur himla ful och dålig jag var. Min kropp var. Så jag satt på land och svettades. Det fanns liksom inget annat att göra. 

Nu känner jag inte igen mig alls i den personen som satt på land och vägrade bada. Jag har blivit så bekväm i min kropp (ibland, inte alltid) att jag sätter bad och hav och roligheter först.

 Vad jag vill göra, hur jag vill använda min kropp, är det viktigaste. Vad folk TYCKER om min kropp har halkat ned jävligt långt på listan. För folk ska banne mig ge fan i att ha åsikter om andras kroppar. 

"Du är en sån stor och redig kvinna du"

Att det alltid har funnits normer och ideal kring utseende, det vet vi ju. Även när jag träffar gamla 101-åringar på jobbet, som alltså levt svinlänge, så får jag höra "Oj, du var visst ganska kraftig du!" eller "Jag tror jag såg ett benrangel hos mig inatt, ett snällt. Och det var ju DEFINITIVT inte du, du är ju långt ifrån benrangel". Smal har länge varit snyggt och bra och det en bör vara. Slank och fin och normig, så har det sett ut ganska mycket på 1900/2000-talen.

Men ibland får jag höra såna härliga kommentarer om mig/min kropp/mitt utseende. Och även om jag känner att jag väldigt gärna skulle vara utan kommentarer kring min kropp överhuvudtaget, så tar jag hellre en som låter lite trevlig i alla fall, om jag nu måste. Igår sade en vårdtagare till mig, en tant som ville ha hjälp att vrida upp sitt väggur: "Du är ju ett långt, ståtligt fruntimmer, snälla hjälp mig med klockan?" Och jag är ju ganska lång och det är ju himla bra om en ska nå upp till en klocka på väggen. Ståtlig är jag också gärna, det låter så rejält.

Men den allra bästa kommentaren jag fått är från en annan gammal tant, hon sade, jättepositivt: "Du är en sån stor och redig kvinna du". Och det är ju sjukt bra! Att vara redig. Typ lite stor och stark och som orkar och kan stå i och ta emot och stötta upp. Jag har länge ogillat att ha en stor och liksom bred kropp, men det är ju ganska bra ibland. Typ när en ska hjälpa små, sköra tanter att klara vardagen. Då kan det ju vara superbra att vara stor och redig!

Jag är gärna utan kommentarer om min kropp, då de bara får mig att tänka ÄNNU MER på min kropp och hur den ser ut och är och alla potentiella fel med den.

 Men kommentarer kommer ofta vare sig jag vill eller inte, och jag tycker det kan vara bra att lära mig se vissa som fina och bra, istället för att automatisk hata mig själv för att vara stor och rejäl. Det är ju bara former, precis som lång. Helt sjukt bra former, faktiskt. Men jag har lärt mig en massa skit om att stor skulle vara nåt dåligt. Jäkla tur att det går att lära om sig!

tisdag 18 augusti 2015

Jag tar alltid bra beslut


I förrgår kväll bestämde jag mig för att färga håret rosa, och sen ägnade jag hela gårdagen till att försöka få ur det. Jag tror jag drabbats av slutet-på-sommaren-snart-är-det-höst-miniångest. Rosa hår är väl dock en väldigt mild sak att stå ut med. Jag önskar bara att jag kunde hålla mig borta från färgburkar och hårsaxar. Men jag har ju inte lyckats med det de senaste tio åren, så det ser inte ljust ut för mitt hår.

måndag 17 augusti 2015

De gångerna jag får hoppa från klippor och landa i friskt havsvatten är de bästa

Sommaren har ju varit si så där rent vädermässigt, men nu i augusti har det faktiskt varit riktigt fint, med sol och grejer. Givetvis har jag firat detta med att bada MASSVIS. I förra veckan var David här i stan och han och jag och Daniel och Blixten for ut till bästa Femöre för att bada.





Visst ser det sommardrömmigt ut?! Det var det också. Detta kommer vara bilder jag dreglar över från november till april.

söndag 16 augusti 2015

Stjärnfall

Häromdagen såg jag massvis av stjärnfall. Herre min påve, vad fint det var. Jag, Daniel och David var ute med Blixten och helt plötsligt bara såg vi massa ljusa sken på himmelen. När vi konstaterat att det antagligen inte var aliens, så fattade vi att det var stjärnfall. Och så mindes vi att vi hört att det skulle vara flera stycken den kvällen, och så stannade vi ute extra länge. Vi gick ut på gräset, mitt i mörkret och fick ont i nacken av att titta uppåt, på stjärnorna.

Tidigare i år såg jag en solförmörkelse, och en delfin mitt i Östersjön. Vilket år av naturupplevelser detta år är!

lördag 8 augusti 2015

Sommarutflykt till Gripsholms slott

Den 25 juli regnade det och vad passar bättre en regnig dag än en inomhus utflykt? Jag, Daniel och David packade in oss i bilen och for en timme till Gripsholms slott. Tyvärr var vi inte de enda sommarfirarna som hade den tanken, så vi fick trängas med folk hela dagen. Redan på parkeringen började husbilsgubbar tjura med oss, men vi klarade oss helskinnade och kunde börja slottsfärden.



Jag har varit på slottet en gång tidigare, när jag gick i typ mellanstadiet och var på skolresa. Men det var mycket större och ballare än vad jag mindes.



Vi tog ingen guidad tur, utan gick runt själva och tittade på prakten (själva är ju en överdrift. då det alltid var folk överallt).



Jag gillade alla rum med flådiga och överdådiga tapeter. Liksom sammetstyg på väggarna, som suttit där i hur många år som helst.







Gripsholmslejonet var ju helt klart en av höjdpunkterna!!







Jag älskar att åka på små utflykter i närheten. Det finns så mycket fint och kul att titta på och livet känns så lyxigt nu när vi har bil!

Daniels födelsedag!

I juli fyllde min bästa Daniel år och blev storfirad som sig bör. Han menar att det aldrig nånsin har regnat på hans födelsedag, och det verkar som han har rätt, för i år sken det upp precis på eftermiddagen när gästerna skulle komma och var supersoligt hela kvällen.


Jag bar en fabulös outfit från Monki och älskade det faktum att det var sommarvarmt. Jag hade även gjort det geniala inköpet av låtsastatueringar tidigare under dagen, så alla fick sig en ball tatuering.


Och så drack vi bubbelvin och grillade hamburgare och hade det allmänt jättebra.





Morgonen efter botade jag bakisen med bad. Jag tog med Blixten och gick till havet.


Och hoppade i, i bara underkläderna.



Och sen: PIZZA.

fredag 7 augusti 2015

Sonhustru

Ska jag berätta om en sak jag tänker på ofta? En sak jag tänker på på jobbet. Jag jobbar inom äldreomsorgen och jag tänker ofta på alla dessa svärdöttrar. Så himla många av de äldre personerna jag går till berättar om sina fina svärdöttrar som tar hand om dom. Det är alltid svärdöttrarna (eller döttrarna, om de har sådana). Alla berättar om sin sonhustru som kommer och fikar och umgås och pratar och lagar matlådor och klipper hår och köper kläder och överlag hjälper till. Med exakt allt.

Och jag tänker på dessa kvinnor, dessa svärdöttrar. Som bär en så himla stor börda. Som tar hand om sin mans mamma. Och säkerligen sin egen också. Som vänder ut och in på sig själva för att räcka till. Som bara ger och ger. Som själva är i sextio- eller sjuttioårsåldern. Som har egna familjer med barn och barnbarn, men som ändå på nåt magiskt sätt räcker till.

Och sedan tänker jag på sönerna. Var i hela friden är dom?! Dessa jävla söner. Som inte ens kan ta hand om sin egen mamma.

lördag 25 juli 2015

I grew up learning how to protect men who hate me

Att jag hänger mycket på Youtube är ingen nyhet. Jag ser mycket bra och jag ser mycket dåligt och ibland ser jag nåt som är så jäkla bra att jag får rysningar. Typ som Crystal Valentine och Aaliyah Jihads "To Be Black and Woman and Alive". Se den bara!