onsdagen den 16:e april 2014

Vi andra lever tydligen på låtsas

Jag läste nåt på Facebook nyligen. Det var nån som precis fått barn eller blivit gravid eller nåt. Det personen var toppenglad såklart och delade glädjen på FB. Inget konstigt med det. Många kommenterade "Grattis!" och "Vad roligt!". En person kommenterade "Härligt! Nu börjar livet på riktigt för dig!". Och det är den kommentaren jag tänkte fokusera lite på. Den och alla andra liknande den, som syftar på att livet skulle börja "på riktigt" först när en får barn.

Sådana kommentarer kan göra mig så himla ledsen. Eller nej, inte ledsen. Arg. Att hävda att livet börjar först när en får barn, även när en säger det på ett "positivt" sätt till en nybliven förälder, är respektlöst mot så många människor. Det är samma sak som att säga att livet inte är på riktigt för de människor som inte har barn. Alla ofrivilligt barnlösa. Alla frivilligt barnlösa. Alla som inte är där än. Alla som aldrig vill dit. Alla som velar. Alla som försöker. Alla som inte nånsin vill ha barn. De människorna finns faktiskt också på riktigt. Jag är en av dom. Vi lever alldeles riktiga och verkliga liv. Annorlunda liv mot de som har barn, möjligtvis. Men precis lika äkta och riktiga.

Att få barn och ha barn är givetvis omtumlande och stort. Omvälvande och fantastiskt. För de flesta. Men ett liv utan barn kan vara precis lika värdefullt. Det glöms bort och ignoreras i Livet Börjar Med Barn-retoriken.

Ibland säger folk till mig och Daniel: "Det märks att ni inte har barn". Med ett litet fniss. Det kan vara om vi säger något eller om något ser ut på ett visst sätt hemma hos oss. Som att vi borde ha det. Som att våra liv blir malplacerade när vi är i våran ålder och inte har barn. Det märks att ni inte har barn. Ja, det är väl klart som fan att det gör, vill jag skrika. Det skulle ju vara svinkonstigt om vi levde som om vi hade barn, fast vi inte har det?!

När en blir 25 år, 28, 30 tycker folk att det blir himla viktigt att undersöka om ens barnstatus. Så sent som igår frågade en vårdtagare om jag har barn. Följdfrågan blev direkt: "Varför inte?". "Du vill väl ha barn? Börjar väl bli dags nu?". Som om en inte är riktigt fullvärdig som människa, som kvinnan, när en inte har barn. En riktig kvinna har barn. Är mamma. Lever ett riktigt liv. Lever livet på riktigt. Vi andra lever tydligen på låtsas.

You smell like a baby prostitute

Den här listan är nåt av det bästa jag sett nånsin. Älskar att Mean Girls håller fortfarande. Det bevisar vilken magiskt bra film det är. Och Game of Thrones är ju ganska så jäkla bra det med.




tisdagen den 15:e april 2014

Putting my thinking cap on


Jag är ganska bra på att skriva prov. Som tur är. Jag har pluggat i många, många år och lärt mig en hel del. Fast jag har nog alltid varit ganska bra på att skriva prov. Och då tänker jag på typen salstenta. Jag är bra på att få ur mig kunskap när jag måste. Att fylla papper efter papper med svar. Ibland är det ganska så himla bra svar också. Att jag är ganska bra på det har räddat mig många gånger. Jag har fått bra betyg på kurser som jag kanske inte tokpluggat till. Men jag minns ofta det viktiga och det får jag ur mig när jag är tvingad. Som vid salstentor.

Men det var inte min oerhörda braighet på att skriva prov det här inlägget skulle handla om. Det skulle ju handla om hur jag ser ut när jag skriver prov. Jag måste ofta tänka ganska mycket och länge i sådana situationer (vem måste inte det?). Jag hatar att ha hår i ansiktet när jag ska skriva så jag har det ofta uppe i en hästsvans eller nåt. Och när jag verkligen tänker, när kugghjulen snurrar på som bäst där uppe i skallen, då lägger jag ofta hästsvansen upp över huvudet, som illustreras på bilden. Eller så snurrar jag håret till hårda knorrar som liksom stannar kvar i sin kringelform alldeles av sig själva. Jag tänker inte på det när det sker, men efteråt kommer jag på att hela hästsvansen ligger upp över huvudet (som nån extra lugg) och jag ser helt knäpp ut.

 Men om det krävs att jag ska se lite knäpp ut ibland, för att få bra på tentan, så är väl det helt okej. Det kan jag ta. (Ser nog knäpp ut oftare än det, så jag är ganska van.)

måndagen den 14:e april 2014

Was I wearing underwear? Gosh, what kind of interview is this?!

Det är fan pinsamt hur kvinnliga skådespelare behandlas i intervjuer, med frågor om vikt, träning, utseende och så vidare. Den senaste tiden känns det som jag sett flera bilder/gifs på skådisar som vägrar svara på frågor, eller helt enkelt säger till journalisten att frågan att idiotisk. Så himla bäst!

Manliga skådisar får oftare frågor om själva filmen eller sin egen prestation, medan deras kvinnliga motpart får frågor om rent larviga saker som inte har att göra med filmen över huvud taget.


Sjukt nog verkar det vara samma kille (??) som intervjuar Scarlett Johansson och Anne Hathaway. Han verkar ju vara av en extremt störd sort. Han lär sig i vart fall aldrig.




Heja dessa skådisar som säger ifrån och vägrar vara med på tåget!

söndagen den 13:e april 2014

3 x vardag




Här kommer tre till bilder i mitt försök att ta fler vardagsbilder. Det går sisådär med det. Men här är i alla fall te, på första bilden. Mangote och nåt Flowery (vet icke vad det menas?). Pappa köpte med det till mig från Sri Lanka. Pga jag begärde att få te. Mangoteet luktar sjukt gott, så jag hoppas att det smakar någorlunda okej, annars blir jag besviken. Det andra har jag mindre förväntningar på, så där blir jag kanske positivt överraskad. Vem vet.

De andra två bilderna hör ihop lite. Först är det mina toppensnygga trädgårdstofflor, som jag fick skänkta till mig av min mormor, som skulle kasta dom. De är i foppatoffelmaterial och ganska så fula, men vattentåliga och bra att ha ute på tomten. Bredvid dom ligger ett gäng frön och lökar som bör planteras om vi vill njuta av dom i annan form än i påse. Och på bild nummer tre syns min härliga rabatt som är fylld med tulpanknoppar! En (1) av alla har slagit ut än så länge. Den är röd och fin, så jag hoppas att de andra blir lika tjusiga.

Det går åt rätt håll i alla fall

Ibland känns det som våren är så långsam och det händer ingenting. Idag var jag på motionsbingo (söndagstradition!) på Jogersö och kom att tänka på att jag var där på exakt samma ställe för ett par månader sedan.

Då såg det ut såhär:


Idag såg det ut såhär:


Jippi, snön är borta! Det blir varmare! Det går framåt! 

Snart är det midsommar och färskpotatis och juli och 22 grader i vattnet. Håll i hatten, nu går det fort!

torsdagen den 10:e april 2014

Grått och tuttkläm


Idag matchar jag grått med grått. Väldigt fräckt och ballt på alla sätt. Alternativt: det som låg närmst sängen i morse. Grått är typ min bästa färg nånsin. Jag älskar att bära grått och känner mig alltid snygg i det. Det är lagom med färg. En mörk färg, svart och så, ser alltid för mörkt ut på mig. Det ser konstigt ut liksom. Vitt är för ljust och krispigt. Beige eller grått. De är mina bästa färger.


Jag har även en sjukt bra bh på mig idag, som formar brösten perfekt och gör att de känns jättestora och fasta. Jag vill alltid gå och känna på dom. Problemet är att folk tror en är ganska weird, för att inte säga creepy, när en gör det. Så jag får hålla tassarna i styr bland folk. Speciellt på jobbet. Folk tycker jag är konstigt nog, ändå. Behöver inte spä på'et.

tisdagen den 8:e april 2014

Blackfish

Jag har alltid varit rädd för saker i havet, under havsytan. Både för gäddor och fiskar i allmänhet, men även för sälar och hajar och valar och ubåtar. De senare är ju lite mer ovanliga här i Sverige, men ingenting är omöjligt. En kan stöta på vad som helst, där nere i djupet. Och med djupet menar jag alltså den metern ner jag kommer när jag hoppar i havet från klippan, eller så långt ner mina ben når när jag trampar vatten. Saker under vattnet är läskigt, helt enkelt. Speciellt späckhuggare har jag tyckt varit obehagliga. De heter liksom killer whales på engelska. De är smarta och jagar sälar i grupp och är allmänt för stora. Och med dom känslorna passar det ju extra bra för mig att se en dokumentär om späckhuggare i fångenskap som har skadat och dödat sina tränare.


Blackfish är en dokumentär från 2013 om Tilikum, en stor och mäktig späckhuggare, som lever i fångenskap på SeaWorlds djurpark i USA. Han infångades ifrån det vilda på åttiotalet, han är alltså äldre än mig för att sätta det i perspektiv, och har levt i fångenskap sedan dess. Han är skyldig till, eller varit med vid, flera tränardödsfall. Men han är inte den enda späckhuggaren som visar aggressioner mot tränare, filmen nämner massor av attacker mot tränare. Filmens synvinkel är att det inte är särskilt bra, smart, snällt, eller sunt att ha djur i allmänhet, och späckhuggare i synnerhet, i fångenskap. De borde få leva sitt liv i det fria.



I filmen intervjuas före detta tränare från SeaWorld, som nu, efter det som skett, är emot att ha späckhuggare i fångenskap. Även forskare och andra intervjuas. Blackfish tar upp flera attacker och dödsfall men fokus är på tränaren Dawn Brancheau och hennes tragiska död.




Filmen börjar sjukt obehagligt med nödsamtalet till S.O.S efter Brancheau-attacken:

- We need SO to respond for a dead person at SeaWorld. Uh, a whale has eaten one of the trainers. 
- A whale ate one of the trainers? 
- That's correct. 

Späckhuggare är ju faktiskt himla söta också, det kan till och med jag erkänna, och det är väl därför människor vill ha dem på zoo kan jag tänka mig. De är väldigt intelligenta och alla tränare som intervjuas pratar om det speciella bandet som bildas mellan tränare och djur.



Om jag gillade Blackfish? Herre min påve, ja! Jag såg den två gånger på rad. Nu vill jag bara rabbla alla fakta jag lärt mig om späckhuggare, om hur deras familjeförhållande ser ut, hur länge de lever och hur det egentligen står till med den där ledsna ryggfenan. :(



(Blackfish ligger ute på Netflix och där är därifrån alla bilder kommer.)

måndagen den 7:e april 2014

Dessa gamla gubbar...

Det värsta med att vara aktiv i Vänsterpartiet och sitta på möten och ta beslut och grejer är att det är så himla många gubbar med. Gamla gubbar. Som fan alltid ska prata och tror att deras åsikter och tankar är så spännande och bra att de bara måste dela med sig för alla. News flash: det är dom inte! Deras åsikter är ofta skittråkiga.

De här gamla gubbarna är rädda för "hen" och de tycker att det tjatas för mycket om feminism. Det gör mig bara peppad på att tjata ännu mer. Att vara besvärlig och obekväm och ta upp tid i möten för feministiska frågor. Att smyga in ett hen i varje mening jag skriver. Är det nåt det bör talas mer om är det ju feminism. Mer, hela tiden, varje dag! Jag fattar helt ärligt inte hur en kan vara vänsterpartist men inte feminist ut i fingertopparna?! Det är helt galet.

Jag skriver på min lokalförenings partiblogg på lokaltidningens hemsida. Jag är precis ny på den bloggen och skrev mitt första inlägg i förra veckan. Inlägget handlar om samtycke och varför jag tycker det är så himla viktigt. Jag fick såklart motkommentarer direkt. Från en gubbe i min egen lokalförening. Som inte förstod min poäng överhuvudtaget. Eller inte ville förstå. Att det ska vara så svårt för dom? Gubbarna. Vad trött jag blir.


(Den snygga illustrationen kommer från Etsyshoppen DotHandmade)