tisdag 31 mars 2015

Till och med Facebook hetsar om att skaffa barn



De här var de annonserna som dök upp på min Facebook-sida häromdagen. Till och med freaking Facebook hetsar om att skaffa barn! (Eller vet de nåt som inte jag vet...?) Herre min påve, får en aldrig vara ifred? Nä men, skämt å sido så är det här ganska sjukt. 

Bara här är det tre (3!) olika annonser om barnrelaterade grejer. Tyvärr för dom så kommer jag definitivt inte klicka på nån av dom för jag varken har barn eller väntar barn. Men det borde jag tydligen göra? Enligt Facebooks mallar i alla fall. Enligt min ålder och min civilstatus så är det tydligen helt sjukt att jag inte har barn. 

Jag blir irriterad. Arg, banne mig! Är det här det enda en 28-årig kvinna kan vara intresserad av? Den enda reklamen som bör riktas till mig. Jag är intresserad av massvis med saker, men nappar eller gravidförsäkringar är inte några av de sakerna. Jag undrar om män i min ålder får upp samma typ av reklam? Utgår dom ifrån att snart 30-åriga män är intresserade av "gratis mellanmål till ditt barn"? Jag gissar på NEJ. Jag gissar på att männen i min ålder inte får sån här reklam på sin Facebooksida.  

När jag pratar om sån här är det många som menar att det inte alls finns nån skaffa barn-hets. Då måste den personen aldrig varit en kvinna strax innan 30. Jag får frågor om när det är dags att skaffa barn HELA TIDEN. Senast hände det under min praktik. En man som arbetade på den avdelningen jag var på frågade, när vi var i en grupp av folk, "Varför har du inga barn?", "Vill du inte ha barn då?", "Det börjar väl bli dags snart va??". Och det är inga ovanliga frågor, det händer ofta. Det förväntas så starkt att en ska skaffa barn. ("Skaffa" förresten, som att det är så lätt...) När barnen kommer då börjar livet "på riktigt" får en ofta höra. 

Folk vet inte riktigt hur det ska förhålla sig till en gift kvinna i slutet på tjugoårsåldern som varken har barn, är gravid, eller uttrycker stark önskan att vara gravid. Att hävda att livet börjar först när en får barn är respektlöst mot så många människor. Det är samma sak som att säga att livet inte är på riktigt för de människor som inte har barn. Alla ofrivilligt barnlösa. Alla frivilligt barnlösa. Alla som inte är där än. Alla som aldrig vill dit. Alla som velar. Alla som försöker. Alla som inte nånsin vill ha barn. De människorna finns faktiskt också på riktigt. Jag är en av dom. Vi lever alldeles riktiga och verkliga liv. Liv med andra intressen än nappar och mellanmål. 

För vissa människor kan det vara rent triggande att se såna här annonser i sin feed på Facebook. Människor som försöker och vill ha en liten bebis så himla mycket, men inte kan det. Av massor med olika skäl. De kanske inte har möjlighet. På grund av livet, jobb, studerande, singelstatus, partnerstatus, medicinska skäl, vad vet jag. Det finns massor med anledningar till varför folk inte kan få barn. Vissa inte just nu, andra aldrig nånsin. Dessa människor kan bli förkrossade av sån här reklam. 

Mitt tips: fråga aldrig en annan människa om det inte är dags att skaffa barn snart. Fråga definitivt inte varför en person inte har barn. Och fråga aldrig, aldrig om en person är gravid. Jag lovar, är den det så kommer den att berätta det själv, tids nog! 

Sluta hetsa folk till att skaffa barn överlag. De flesta människor vet att det är vad som förväntas. Många blir bara stressade och pressade och ledsna av hets. Faktiskt. Även om du som frågade inte menade något illa. Och Facebook - sluta hetsa ni med! 

(Skrev lite om det här med att livet börjar på riktigt med barn här.) 

The struggle is real



Alltså, jag har typ glömt hur en använder/matchar/kombinerar jeans som inte har hög midja? Eller är stuprör/tajta i benen? Efter år och år med byxor/kjolar/underdelar överlag med hög midja blir jag förvirrad av de låga midjorna. Jag får flashbacks till högstadiet/tidiga gymnasiet där low riders var en regel och inte ett undantag och stringen alltid var nära att visas. Jag kommer ihåg skräcken när en tappade skåpnyckeln eller någonting i korridoren och det bara gick inte att böja sig ner för då skulle hela överskinkorna och rumpskåran synas. Nu får jag samma känsla, i de här byxorna. Det känns som att de hela tiden ska glida ner och jag har glömt alla taktiker för att undvika rumpflash. 

Jag köpte de här byxorna för ett par månader sen och tänkte att de nog skulle vara sköna, men det är de knappt inte? De är hårda/otajta och jag vet inte vad jag ska använda för skor till eller tröja. Vad bär en för skor till byxor med så kallat straight leg?? The struggle is real people. 

Nu när jag ser dom på bild är jeansen typ inte ens fina? Varför köpte jag dessa? Det måste varit en svagt ögonblick och de måste varit på rea. Jag är inte något bra på att hantera rea. Jag tycker allt som är billigt är bra (det är det inte!) och tycker allt på rea är ett fynd (det är det verkligen inte!). 

(Ska nog gå och byta kläder....)

söndag 29 mars 2015

För Vasastan är som Chinatown


I veckan blev jag en tröj/kofta/kimono/grej rikare. Tack för det, mig själv! Den kostade inte ens 40 kronor så det kände jag att jag kunde vara värd.

Den är blommig och vårig och passar när jag är glad och sur och tjurig och ljuv. Alltså, alla mina humör. (Fast jag är mycket sällan ljuv. Glad eller tjurig, däremot, är jag typ hela tiden).

The Secret History

Nu är jag äntligen klar med The Secret History!


Wohoo, vad bra den var! Den var superspännande och jag har velat läsa hela tiden, varje dag.

The Secret History av Donna Tartt handlar om Richard som kommer från Kalifornien men byter college till Hampden College på USAs östkust. Han vill studera klassisk grekiska och får kämpa sig in i en ganska så speciell klass med bara fem andra elever och en annorlunda lärare. Richard blir så småningom vän med dessa fem andra elever och får reda på att deras liv är väldigt annorlunda från hans. Han kommer från en arbetarklassfamilj och de andra eleverna är alla rika och fancy och klär sig snyggt och äter fin mat och dricker fin alkohol (och mycket alkohol!) och röker massvis och ägnar hela dagarna åt grekiska.

Gruppen: Henry, Francis, Bunny, och tvillingarna Charles och Camilla, är otroligt sammansvetsade och umgås mest hela dagarna och kvällarna. De pluggar ihop, festar ihop, äter ihop. Och på nåt sätt så passar Richard in i deras grupp. Men hur involverad är han egentligen? Vet han lika mycket som de andra? Berättar de allt för honom?

Redan i prologen får läsaren reda på att någonting har hänt. Ett mord. Någon har dött. Och Richard är delvis ansvarig för mordet. Men hur har det hänt? Och varför har det hänt? Så himla många frågor och jag hetsläser för att få reda på svaren.

Jag fick ju så himla höga förväntningar när jag instagrammade om att jag skulle läsa de här boken. Jag fick kommentarer som att den var en "förändra-livet-bok". Det låter ju himla svårt att leva upp till, men jag blev inte besviken. The Secret History är helt sjukt bra!

Nu är väl det här en sån där bok som de flesta redan läst, men jag hade det inte och är du som mig, åtgärda genast och läs denna fantastiska bok!

tisdag 24 mars 2015

I'm not a spoon. I'm a knife. And I'm going to stab you in the eyeball.

Ibland hänger jag på Pinterest och pinnar grejer. Jag gillar Pinterest, det är bästa, enkla underhållningen. Snygga kläder, häftiga människor, magiska hus och inredningar. Och massa feminism och annat ballt!!

Det här är lite av det som finnes på min board Balla grejer.











måndag 23 mars 2015

Jag är typ bäst i världen på att jämföra mig med andra. Jag skulle vinna VM i det.

I lördags lade jag upp en video på Instagram. En video där jag dansar i en paljett-topp. Den här videon:

Amen, det är ju lördag va, så det är klart det blir en #kobrandansar igen! ////// Jag har alltid tyckt att jag dansar helt värdelöst. Alltid varit så rädd att alla andra tycker jag dansar så himla fult. Att lägga upp dansvideor är en stor grej för mig och att tycka att det är roligt är en ännu större grej. Jag försöker att inte jämföra mig med andra och försöker att sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Om allt. Hur jag ser ut och hur är och vad jag kan. Inget gott kan komma av att jämföra sig. Aldrig nånsin. Och särskilt inte vad gäller dans. Dans ska vara glatt och skojigt och frigörande och det är det enda som spelar roll. Vad är ens att "dansa snyggt"?! Egentligen? Jag gillar att dansa och det är det enda viktiga.


Den här bildtexten lade jag till: 

"Jag har alltid tyckt att jag dansar helt värdelöst. Alltid varit så rädd att alla andra tycker jag dansar så himla fult. Att lägga upp dansvideor är en stor grej för mig och att tycka att det är roligt är en ännu större grej. Jag försöker att inte jämföra mig med andra och försöker att sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Om allt. Hur jag ser ut och hur är och vad jag kan. Inget gott kan komma av att jämföra sig. Aldrig nånsin. Och särskilt inte vad gäller dans. Dans ska vara glatt och skojigt och frigörande och det är det enda som spelar roll. Vad är ens att "dansa snyggt"?! Egentligen? Jag gillar att dansa och det är det enda viktiga."


Jag är typ bäst i världen på att jämföra mig med andra. Jag skulle vinna VM i det. Om det fanns ett VM i att jämföra sig. Och jag är ju alltid sämst i den jämförelsen, såklart. Jag är alltid den dumma, fula, tyst, meningslösa. Den som inte borde uttala sig och den som inte borde gjort så där. Jag vet ju att det är superdumt att tänka så, men det är så svårt att sluta. Och så kan jag ångra att jag lade upp en sån här video. Fast bara ibland. Och bara lite. Ett litet sting i hjärtat. Ett sting som säger: varför ska jag hålla på och dansa runt på Instagram för? Varför tror jag att nån vill se det? Vad är det bra för? I bara trosorna dessutom?! 

Men samtidigt: jag blir ju glad av det. Jag älskar att dansa (även om det skulle vara fult) och jag älskar min paljett-tröja och jag älskar lördagar. Jag har också rätt att gå runt i trosor. Jättelänge ville jag inte ens göra det hemma i min ensamhet, för jag kände mig så himla tjock och ful. (Jag hatar att skriva de två orden ihop, men det var så det kändes). (Tjockt är inte fult. Fult är inte tjockt. Fult är inte fult. Jag hatar att patriarkatet lärt oss associera tjockt med fult. Så jävla vidrigt och så mycket, så otroligt mycket skit folk får utstå på grund av det. Både från andra och sig själva. Men det var inte det jag skulle skriva om just nu.) 

Att lägga upp videos på Instagram är ett sätt för mig att förhålla mig till min kropp. Att kunna acceptera den och gilla den. Att tycka att den duger fint. Min mellankropp som varken är tjock eller smal. Jag skulle tycka det var ashärligt att vara en härligt person som kan gå till stranden på sommaren och bara se kroppen som en kropp som bara är användbar för den tar mig till ställen och inte lägga nån betydelse alls vid utseende. Att kunna hänga runt på den där stranden utan att känna mig helt uttittad och vara full av komplex. Jag är inte där exakt än. Men jag är kanske på väg. Detta är en del på vägen för mig. Ett sätt att vara bekvämare med kroppen in public. Ett sätt att äga min egen kropp. Att bestämma själv. 


I sanning är jag obekväm mest hela tiden. Det är svårt att beskriva hur obekvämheten känns, men det är nåt som skaver. Hela tiden. Och jag kan inte slappna av. Och jag märker att jag blir en trist, blyg, torr person när jag är obekväm och det gör ju det hela värre och jag blir mer obekväm och så snurrar det på. Fel kläder, konstigt hår, knäppt ansikte där sminket är helt fult. Sådana saker kan få mig helt off en dag. Jag känner mig så in i helvete obekväm i mig själv. Och det handlar inte alltid om att vara normsnygg. Jag kan känna mig asbekväm osminkad i smutsigt hår och tajts. Med magtröja och fula skor. Det handlar om små, små detaljer ibland. Eller stora. Som att tajts är sjukt mycket skönare att ha på mig än jeans. Jag kan sitta normalt och bekvämt i tajts. Mitt hår är ibland som snyggast fyra dagar efter tvätt och ibland ser det helt åt helvete ut. Ibland sitter sminket sjukt bra hela dagen och ibland blir det helt fel och kakigt eller bara försvinner. Detaljer som jag inte kan förutse. Ibland har jag bråttom på morgonen och hinner inte leta efter de kläder som skulle kännas perfekta den dagen och måste ta något annat och känner mig helt fel hela dagen. Och då börjar jag jämföra mig, såklart. 

Det är lättare när jag är hemma. Där finns ingen att jämföra mig med. Det är därför jag börjar där. Börjar med att bli bekväm och trygg och glad på bilder och videor som jag kan dela med andra via Instagram. På vissa bilder ser jag smalare ut och på vissa bilder ser jag tjockare ut. Jag har en degig, mjuk mage som aldrig nånsin är eller kommer vara platt, den lägger sig i två stora veck, men jag har samtidigt en form som göra att jag kan se ganska smal ut i ett par jeans med hög midja och bra ljus. Jag kan se ut på olika sätt på bild och att leka med det hjälper. Det hjälper mig se utseende som något föränderligt som är olika, från dag till dag eller till och med från timme till timme. Kroppen och dess utseende är inte statiskt. 

Jag blir glad av att lägga ut dansvideos och spegelselfies på Instagram. Jag blir glad över själva grejen. Att jag ens vill, kan och vågar göra det. Det är jättestort för mig. Och om jag ser snygg ut eller ful ut spelar liksom ingen roll, inte just då, för alla personer har banne mig exakt samma jäkla rätt att synas och finnas till och, framför allt, att dansa runt i trosor. Jag ska bara komma ihåg det också. 

söndag 22 mars 2015

Unbreakable Kimmy Schmidt

Jag har inte bara sett Broad City den senaste tiden, jag har sett Unbreakable Kimmy Schmidt också. Två asaroliga serier med kvinnliga huvudroller, så som alla de bästa serierna har.

Unbreakable Kimmy Schmidt handlar om Kimmy, som har precis blivit befriad från en läskig sekt med en vidrig pastor som ledare som kidnappat Kimmy och de andra tjejerna. Hon och tre kvinnor till har varit hållna i en bunker under jorden i 15 år i väntan på apokalypsen.

Alltså har Kimmy missat ganska mycket de senaste åren och försöker nu få, så att säga, ordning på sitt liv. Hon flyttar till New York, skaffar lägenhet (med festlig roomie), skaffar jobb (som typ assisten åt en superrik familj) och ska försöka att verkligen leva livet.





Kimmy är helt sjukt rolig och har, givetvis, noll koll på saker som hänt se senaste 15 åren. Vilket blir mycket skojigt att titta på. Serien är skapad av bland annat Tina Fey och hon är ju ofta klockers rolig, så det är väl ingen chock att jag gillar't.

fredag 20 mars 2015

10 anledningar att äta godis


Jag hittade den här larviga listan på nätet: "Godis - därför ska du inte äta det". Så jag tänkte kontra med min egen lista: 10 anledningar till att äta godis.

1. Folk

2. Ska

3. Ge

4. Själva

5. Fan

6. I

7. Vad

8. Jag

9. Äter!!!!

samt sista anledningen

10. Det är gott!


Folk överlag har en jäkla tendens till att alltid vilja komma med "välmenande" råd kring mat och träning och övervikt och om hur en går ned i vikt. Sluta! Bara sluta! Folk vill så gärna berätta vad en inte bör äta och hur dåliga vissa saker är. Jo tack, jag vet! Jag vet vad ni tycker! Jag vet hur ni ser på vissa typer av kroppar! Jag vet vad godis är! Det har liksom inte undgått mig vad godis är och består av och hur vårt samhälle ser på det. Jag vet hur ni andra ser på sån typ av tilltugg. Jag vet också att du som ger mig tio skäl att inte äta godis inte alls är särskilt välmenande utan ofta njuter av att klappa mig på huvudet, av att du vet rätt, hittat den rätta vägen, den enda vägen. Du vill "hjälpa" mig att bli det du kallar nyttig för att du tycker det är det enda rätta, det enda sättet att leva på, det enda sättet att se ut på. Sluta bara! Det enda du sprider är kassa ideal och en ganska hemsk människosyn. Du vill att tjocka människor, eller människor som äter godis, eller människor som inte tränar, du vill att de ska må dåligt och inte vara nöja med sig själva. Och det är fan inte okej.

Vi slutar med ett citat från Lady Dahmer:

De som vill ”upplysa om riskerna med övervikt” bryr sig ej om hälsa. De vill bara skamma tjocka. Få oss att känna oss dumma och värdelösa. Och vården liksom samhället är full av människor som föraktar tjocka. Tyvärr.

And they will.



Åh, Sansa! Så himla bra!


torsdag 19 mars 2015

Broad City


Jag har bara sett några avsnitt av Broad City än så länge, men jag älskar't! Så lättsamt, så roligt, så storstadssnyggt, på nåt sätt.