måndag 18 maj 2015

Weight Watchers will have a whole new meaning, like just wait and watch as I burn this motherfucker down


Studies predict That if women stopped buying cosmetic products and services Every economy in the world  Would collapse over night This is a call To collapse the economy Let’s cover our scented tampons in hairspray Light them on fire And throw them at Maybelline’s headquarters Let’s take all of our leftover lotions and soaps And make the world’s largest slip and slide Down Capitol Hill Weight Watchers will have a whole new meaning Like  Just wait and watch As I burn this motherfucker down



söndag 17 maj 2015

Ett Fuck You till svinet som lagt ut bilder på mig på en porrsajt

Här kommer ett Fuck You:


Detta fuck you är till det enorma ärkesvinet som tagit bilder från min Instagram och lagt upp på nån äcklig porrsida. Jag noterade att det var fler instagrammare som råkat ut för samma sak. Jag blir så himla arg att jag knappt kan hantera det.

Jag visste liksom inte hur jag först skulle reagera när jag märkte det. Jag blev ledsen och arg och skakig på samma gång. Detta är liksom internets vidriga baksida. Jag har ju alltid vetat om det, men aldrig tidigare blivit utsatt. Och det är så det känns - utsatt. Utlämnat. Lite äckligt och allmänt usch. Att nån har mage att gå in på folks instagramsida och stjäla bilder. Bilder som de tror att de själva eller nån kan använda som runkmaterial. Dra åt helvete, så arg jag blir!

Nu känner jag spontant att jag måste vara jättenoga med vilka bilder jag lägger upp och aldrig nånsin lägga ut bilder i bikini eller liknande, även fast jag älskar att göra det! Jag vill inte känna så! Jag älskar ju internet och allt bra det ger.

Det ligger sex stycken bilder av mig uppe på sidan. Alla i bikini eller olika grader av lättkläddhet. (De andra tjejerna fick stjärnor på sig av mig, för vi är himla stjärnor hela högen, även de jag inte vet vilka de är!)


Och om någon ens yppar nåt om "det får en räkna med om en lägger ut halvnakna bilder på nätet" kommer jag att skrika så högt att varenda fönsterruta i södra Sverige krossas.

Vissa magar är okej, andra är det inte

Ni vet när en går in på Facebook och så ser en MASSA JÄKLA SKIT som folk likeat och som på det sättet kommer in i ens feed (och bland bra grejer!). Men för det mesta blir jag arg. Ibland är själva grejen bra, men kommentarerna där under så himla förjävliga att det knappt är klokt.

Igår såg jag att nån hade delat en artikel från Nyheter24 om fantastiska babe_ebba och hennes förmåga att ta fenomenala selfies. Folk överlag, gemene man, idioter som kommenterar saker på Facebook (eller vad de nu vill kallas) höll inte med om att självporträtten var fenomenala, utan hade motsatt åsikt. De hittade många fel med bilderna, till exempel:

är det fel att ha kroppshår
är det fel att vara tjock
är det fel att vara lättklädd
är det fel att vilja ha uppmärksamhet

Tänk vad många fel en kan göra genom att vara lägga upp en bild på sig själv på Instagram. Även jag älskar selfies och kollar en in mitt flöde så gör jag alla dessa felen. Folk överlag/idioter på Facebook blir så himla nervösa när nån de själva ser som "ful" faktiskt gillar sitt eget utseende och kropp och tar massa bilder på sig själv och är allmänt glad. Då blir folk stressade och ba "va, vad händer?" Allt de trott är plötsligt bara lögner alltihop. En hårig, tjock, person kan vara lättklädd och gilla det! Har ni hört nåt så galet?! Men att sådana här idioter existerar är ju knappast en nyhet. Det är gammal skåpmat.

Inte heller är det en nyhet att kommentarsfält lockar fram de vidrigaste människorna. Det var massvis med hatkommentarer under artikeln om Ebba. Vissa menade att hon medvetet ville provocera fram näthat. Genom att lägga upp en bild på sig själv. Herre min påve! Idiotin!

Det var kommentarer från en mängd olika människor, men vissa stod ut lite extra, till exempel de här kommentarer från "snälla killar":

Nasraw delar med sig: "Visst är det okej att älska sig själv, men håll det för dig själv också!"

Det är okej att älska sig själv (fan vad schysst att vi fick det okejat!), men det är fan inte okej att visa det eller prata om det. En tjock, lättklädd, nöjd person bör inte synas. Den kan sitta ensam hemma i mörkret i bikini och älska sig själv. Hör ni hur fullständigt galet det låter?

En annan kille, Magnus, menar att "Just jag bryr mig inte om kvinnor har hår under armarna eller inte, men att skicka ut ett kort på sej själv med ett kort som HON vet e vidrigt för majoriteten av folket visar ju bara att hon är en väldigt osäker människa"

Jag har knappt ord för hur elak, skammande och fullständigt hemsk den här kommentaren är. Men jag är ganska övertygad om att det är Magnus som är vidrig.

Samma dag som jag såg artikeln om Ebba, såg jag en annan grej som delades runt på Facebook. Det var en text och en bild skriven av en mamma och på bilden visade hon sin mage med bristningar. Texten handlade om att hon pratade med sitt barn och de kom fram till att alla magar är fina. Bilden var på en smal persons mage. Magen var lite mjuk och putade lite över kanten på byxan. Den bilden hade fått över 42 000 likes och kommentarerna under bilden var massa hjärtan och hyllningar till både texten och bilden ("Du är en tiger som förtjänat dina ränder"). När jag scrollade igenom kommentarerna såg jag inte en enda hatkommentar. Inte en enda. Bara hyllningar och applåder till en fin mammamage. Kvinnan som skrivit texten och lagt ut bilden skrev bland annat att "Tänk vad ens kroppsuppfattning ändras när man fått barn". Hon kunde nu uppskatta sin randiga, degiga mage eftersom att den burit på det mest fantastiska nånsin, hennes egna barn. Och kommentarerna höll med, de skrev om sina egna barn och sina egna magar. Folk blev glada och kände sig stärkta.

Jag förstår att det inlägget fått massor av likes och delningar. Det var fint och peppigt och säkert glädjande för alla som inte riktigt gillar sin mammamage än. Men samtidigt är det nåt som skaver nåt så förbannat. Själva mottagandet av dom. Varför får en mammamage massa likes, men en helt vanlig, tjock mage är "vidrig" (nu säger jag inte att det var samma personer i bägge kommentarsfälten, det vet jag ju inget om). Allt går alltid tillbaka till hora eller madonna. En vanlig mullig tjockis som tar halvnakna selfies för att den gillar det är en hora som vill ha uppmärksamhet, men en mamma som använt kroppen till att skapa "det dyraste nånsin" aka barn och sakteligen börjar uppskatta kroppen efter det blir sedd som en madonna. Fin och äkta och samlad. Inte lättklädd och slampig och fladdrig som nån som bara råkar tycka att alla kroppar är helt okej. (Och alla vet ju att mammor som anses slampiga blir skammade som tusan)
HUR KAN DET FORTFARANDE VARA SÅ HÄR? 2015? En ska banne mig inte behöva "förtjäna" att få sin kropp respekterad. Och mammakroppen blir mest respekterad i teorin förresten, i verkligheten får den sällan synas.

Patriarkatet alltså, vilket jävla helvete det är.

Alla kroppar är bra och alla kroppar ska få synas och finnas till. Om de vill. Ingen ska skämmas eller behöva sitta och vara nöjd i ensamheten. Alla ska få vara exakt hur lättklädda och slampiga de vill! Heja alla håriga! Heja alla mammor! Heja alla lättklädda! Alla tjocka, alla uppmärksamhetssökande! Alla slampor! Heja alla som är allt detta på samma gång! Och heja alla som är inget av detta!


Ps. Halvnaken selfie finnes nedan pga jag älskar halvnakna selfies:


fredag 15 maj 2015

I'm just having an allergic reaction to the universe

Jag vill alltid ha någon serie att titta på. Nu har jag börjar om-titta på The O.C. Denna pärla från tidigt 2000-tal. Som jag älskade O.C när det gick. Och som jag älskat det efteråt, under alla de gånger jag sett om serien från början. Som jag älskat Seth och Summer och Marissa och Sandy och Julie Cooper. Inte Ryan så mycket, pga kan en vara tråkigare och bråkigare (förutom Rich kids-kommentaren, som är det bästa han sagt!)?









söndag 10 maj 2015

Har det hänt nåt? *Spoiler alert: NÄ*

För nästan exakt två år sedan letade jag bikinis och badkläder som en brukar, under maj månad. Bikinisäljande H&M blev hyllade i medierna för en bikinikampanj de körde just då, och jag skrev en debattartikel om det i min ilska (som jag aldrig vågat läsa i efterhand, för den suger säkert). Min ilska kom från att H&M fick massa positiv media för de använde en "tjock" kvinna som bikinimodell (läs: hon var inte alls tjock och inte alls vanlig modell, utan plus size-modell).

Men i vart fall så är det ju maj igen och jag är på bikinijakt (har inte hittat nån bra på massor av år, utan fastnat för baddräkter). Jag gick till H&M och provade igenom deras sortiment, men inget passade. Verkligen inget! Allt var för litet, eller snävt, eller täckte bara halva rumpan och ena blygdläppen, eller liksom skavde på fel ställe eller satt snett på nåt sätt. Det är möjligt att de ser bättre ut på bild, än i verkligheten. Men de kändes total osköna och jag skulle aldrig vilja gå till stranden i dessa bikinis. Jag passade inte i nån. Vilket ju är ganska konstigt då jag passar i vanliga kläder från H&M i dessa storlekar (nä, det är inte konstigt, H&Ms bikinis är minismå) (vilket är bra för små människor, men inte för mig) (och storlekar som är mindre än utlovat är faktiskt skit) (många parenteser här känner jag).


I vart fall så tänkte jag: jag ska ta en titt på H&Ms bikinimodeller. Har det hänt nåt på två år? Chockerande nog nej! (Inte chockerande). De smala modellerna är fortfarande as-smala och plus size-modellerna är inte särskilt tjocka.

Modellerna som visar badkläder ur standardsortimentet är tjusiga och mycket smala och tunna och stirrar i fjärran.


Plus size-modellerna är snälla och väna och tittar in i kameran på exakt varje bild. Och är inte jättetjocka, direkt. Inte chock där inte.


Nu kanske nån undrar varför det är samma modell två gånger på plus size-bilden? Jo, för det fanns nämligen bara två stycken! På standard sortiment-sidan fanns flera stycken, fler än jag tog med på bilden. På tjockissidan fanns två. Och ser ni att de bär samma bikini fast i olika färger och mönster? Det fanns nämligen bara den att välja på! EN! Med nån drapering över bysten. Samma, lika. Sen fanns det en tankinitopp (svart) och en draperad baddräkt (också svart) (varför tror H&M att tjocka bara vill ha svart på sig?). That's it. I smal-sortimentet fanns tre hela sidor med olika badkläder och accessoarer. I massa olika modeller och utformningar.

Varför ser det ut så här fortfarande? Så himla tröttsamt. Idé: gör alla bikinisar och baddräkter i ALLA storlekar så de passar alla (eller ja, de flesta)! Gör INTE 1 bikini till tjocka och 100 stycken till smala. Gör alla i alla storlekar och modeller och färger och mönster. Det kan inte vara så jäkla svårt. (Och låt sen olika modeller, olika åldrar, storlekar, hudfärger, etniciteter, kön, vad vet jag, få visa dessa badkläder.)

lördag 9 maj 2015

Air raid, freshman!

Igår såg jag Dazed and Confused. Igen. Och den här scenen alltså! (Hela filmen egentligen!) Nollningen må vara hemsk, men stilen och kläderna i den här scenen är så sjukt snygg! Jeansshorts! "Sportiga" seniors-tröjorna! 70-tal! Långa håren! Knästrumpor! 


Och hur mycket gillar en inte Parker Posey?! Darla är elakaste, tuffaste senior-tjejen som skriker på små nollor till freshmen.



Igen: SHORTSEN!




Wipe that face off your head, bitch!


Tuffa 90-talsbrudar i 70-talskostym är den bästa sorten.

torsdag 7 maj 2015

Sammanfattning av #fanochvredesfotoutmaning - Del 2

Här kommer del två av sammanfattningen av #fanochvredesfotoutmaning

Den 17 april var dagstemat Mitt sämsta jag:


#mittsämstajag är jag när jag skjuter upp grejer. Vilket jag i och för sig är världsbäst på. Kunde vara drottning i Skjuta Upp-land. Jag skjuter upp viktiga saker, urviktiga samtal som jag både vill och bör ringa kan jag skjuta upp i månader. Skriver in det i att göra-kalendern och bara flyttar fram det till nästa dag och till nästa. Plugg skjuter jag upp som bara den. För att inte tala om städning och tvätt och sådana megatråkiga saker, det kan jag skjuta upp i en evighet. Herre min påve, vad stökigt det kan vara hos mig. Och att duscha. Nåt av det tråkigaste och jobbigaste jag vet. Jag skjuter upp och skjuter upp. Allt som kan göras imorgon bör göras imorgon.

Den 18 april skrev jag om Mitt bästa bokminne:



Gud, vilket svårt tema idag, tänkte jag säga. #bästabokminne Men egentligen inte alls så svårt. Nu för tiden försöker jag aktivt läsa böcker skrivna av icke-män, för jag märkte att min bokhylla för proppfull av män. Som skriver om män. Men innan dess. I tonåren. Då blev jag fullständigt förälskad i John Irvings skrivande och sån kärlek svalnar liksom inte så lätt. Jag snodde Garp och hans värld ur min pappas bokhylla och sen var jag fast. Hotell New Hampshire är min favorit av alla hans böcker. Jag har aktivt undvikit att läsa exakt alla Irvings böcker, då jag vill ha någon kvar, ifall gubben skulle råka dö (han är inte superung längre). Men jag har de flesta i min bokhylla. John Irvings värld är så magisk och annorlunda från allt annat. Melankoli och New England och Europa och tatueringar och problematiska familjer och björnar och motorcyklar och olyckor och död och sex sex sex.

Och sen blev det 20 april och temat var Ta plats:




Jag tycker det är så brutalt viktigt att #taplats . Och ännu viktigare för folk som har plats att lämna den, att gå undan, låta andra ta plats. Jag tycker det är så himla viktigt att få synas och höras. Både fysiskt och psykiskt. Både i praktiken och i teorin. Kroppsligt och muntligt.
Jag har alltid haft komplex för att jag varit för stor. För lång och för bredaxlad. Kanske för att jag umgåtts mycket med mindre personer, folk som inte varit alltför jättestora. Jag har känt mig SÅ HIMLA STOR. Och det har känts så fel. Jag har lärt mig att så kallade kvinnor bör vara små och väna och tunna och lätta. Personer en lätt kan bära på, såna som kan sitta i ens knä. Med små, söta fötter. Jag har har aldrig varit nätt. Eller graciös. Jag har varit stor och klumpig. Och jag har tagit plats, men aktivt försökt att inte göra det. Försökt att göra mig mindre. Vara tyst, stå lite i bakgrunden, dra in magen, hålla ihop låren. Ni vet när en sätter sig på en stol och låren ba breder ut sig? Jag har alltid avskytt det. Tyckt de tagit så himla MYCKET PLATS. Nu för tiden försöker jag bättra mig. Hela tiden. Jag försöker ta plats. Jag försöker sitta bredbent om jag vill. Jag breddar benen och ökar mellanrummet mellan låren om jag sitter bredvid nån karl i baksätet på en bil eller i en buss som tar så himla mycket av det delade utrymmet. Utrymmet som borde vara delat, men inte är det.
När jag är bekväm, när jag trivs, då tar jag ganska mycket plats. Lagom med plats. Jag pratar och skrattar och är med. Ibland blir jag rädd att folk ska tycka att jag är alldeles för mycket, för pratig, för fladdrig, när jag väl når dit. När jag väl blir bekväm. För då går jag från att vara megatyst till en pratare. Till en högljudd. En syns och hörs. Men bara om jag är riktigt bekväm. Oftast är jag inte det. Jag tycker det är viktigt, men svårt, att ta plats. Men så tänker jag på
  @karinskonstgrepp s ord: "Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt." De orden sitter på min vägg och de sitter i mig. I mitt hjärta och i min hjärna och jag försöker att minnas dom. Alltid. Jag försöker att våga. Jag försöker att ta plats.

Två dagar senare, den 22 april, var dagens ord Skitförbannad:



Jag blir #skitförbannad på mycket. Jag har lätt att bli arg. Ibland blossar ilskan upp i korta stunder och sen falnar snabbt. Andra gånger ligger den och pyr, långsamt och länge.
När jag slutade högstadiet gjorde min klass en form av årsbok som vi sen signerade i, skrev hälsningar i varandras och ritade. Jag fick flera kommentarer av typen "arg flikka", "arg tjej". Jag har alltid haft kort stubin och kunnat ilskna till. När något inte står rätt till. När något är fel, när nåt skaver. Jag vill säga till, bli arg. Inte vara tyst.
Ni vet Lily i How I Met Your Mother? Hur hon blir så där dödligt förbannad på folk och hennes "you're dead to me"-blick. Så kan jag med känna. Vissa människor avskyr jag. Människor som var taskiga för massor av år sen kanske, eller igår. Jag vet tre män (två jag gick i samma skola som i högstadiet och en lärare/vuxen på skolan) på rak arm som jag är skitförbannad på över 15 år senare som typ gjort en liten grej mot mig, eller sagt ett fel ord, och den ilskan ligger kvar och blossar upp när jag ser dom. Jag skulle aldrig få för mig att prata med dom om jag träffade dom nu, som vuxen. Jag kan, som synes, bli arg på småsaker.
Men jag kan bli arg på stora saker också. Till exempel blir jag skitförbannad på folk som ba "jaha bor din mamma i Thailand, då har du väl varit och hälsat på massor av gånger?". Människor som tycker det är en total självklarhet att bara flyga till Thailand så där i ett par veckor. Folk som tycker det är en självklarhet att både ha råd och möjlighet till det. Människor som själva åker utomlands en eller flera gånger per år och liksom tycker det är givet att göra. Nåt en "förtjänar". Såna människor gör mig förbannad. Andra människor som gör mig förbannad är folk som frågar "När ska du ha barn då? Varför har du inga barn? Är det inte dags snart?" Folk som inte fattar att det ska dom ge blanka fan i. Det finns 1000 skäl till att folk inte har barn och 0 av dom har andra med att göra. Annat jag blir förbannad på är folk som ogillar selfies och skammar folk som tar dom. Eller min kompis som tyckte att Vanessa i Big Brother var helt sjukt snygg, men absolut inte kunde tänka sig att ligga med henne (i tanken alltså, tillfället uppstod aldrig) pga hon var transkvinna. Och så hyser jag ju lite konstant och allmänt hat mot folk som röstar på SD samt såna som säger "Men alla som röstar på SD är faktiskt inte rasister". Jo. Det är dom. 


Den 23 april var det Livskris som gällde:




Alltså, jag lever typ i en konstant #livskris . Jag tycker alltid att jag borde ändra mig, göra nåt annat, drastiska förändringar. Jag tycker att jag inte åstadkommit någonting alls, vilket jag typ inte har, och att jag borde göra nåt annat, NÅT vad som helst, som liksom leder nånstans. Jag ser andra i min ålder som har ett bra jobb, som är framgångsrika, reser till spännande länder, som har ett, två, tre barn, som har en familj, som är kloka och snygga och typ skriver en bok eller har massa smarta åsikter och bryter ny mark. Jag tänker att det finns så mycket jag borde göra, borde ändra. Jag borde leva mer intressant. Prova nya saker. Träffa folk och vara mer modig. Bo i New York och klä mig i fabulösa outfits. Jag vill färga håret i karamellfärger och vara nån annan. Jag tänker att jag borde vara ihop med en massa folk och inte bara en. Jag borde inte vara ihop med nån, men ligga runt som tusan. Borde ligga med tjejer, borde flytta långt bort. Vad ska en ens göra med livet?! Hur kan en bestämma sig? Allt är en livskris. Livet är en kris. Det är jobbigt att ens leva. Tur att döden väntar. Den är ändå konstant. (Men sen är jag ju ganska nöjd ändå. Sörmland är nog minst lika bra som New York. Och att vara ihop med en grym person i nio år är ganska fantastiskt det med). 
Den 25 april var temat Stök:

Jag lovar, jag är mest ett #stök . Jag har inte koll på nåt. Därför måste jag skriva ned allt och kolla mina anteckningar hela tiden. Detta gäller dock bara livet i stort och ej plugget, vilket ju är sjukt tur. Jag är ett stök för jag vet inte vad jag vill och jag är ett stök för jag har noll koll. Jag vet allt om Bruce Jenner men ungefär noll om nyheter och utrikespolitik. Jag lagar aldrig middag när jag är själv hemma utan äter mackor och chips och godis. Och tro mig att det är stökigt här hemma, då jag avskyr att städa. Jag har sett alla era andras stök-bilder, och kände att en till sån skulle vara ganska meningslös. Men nog finns det stök. Jag har inte tvättat på hur länge som helst, så alla mina strumpor är slut, och jag river i Daniels strumplåda varje morgon. Tyvärr har han inga trosor att låna ut. Men det är så tråkigt att tvätta och hänga och greja, så jag fortsätter vara ett levande stök och låna strumpor. Det är ju ganska gött och slappt att vara stökig ändå.

26 april och Bh:



Varning för glamourbild. // Jag har inte särskilt jättestora bröst, en D-kupa, men jag har alltid tyckt det varit skitsvårt att hitta en bra #bh . Det är alltid nåt som inte känns bra. Plus att det är ett jävla uppdrag att prova bh:ar. En måste klä av sig så mycket och det tar en halv dag. Jag skulle gärna gå utan bh, det känns så free spirit och hippie och härligt men då fladdrar bröna runt överallt och liksom bröstvårtorna står rätt ut. Vilket inte är en trevlig känsla. Tycker jag. Jag kommer ihåg första bh:n. Hur stort och spännande det var. Hur vuxet det kändes att köpa. Och sen, när jag gick i typ åttan så hängde ett gäng kompisar i mitt rum, och jag visste att killar skulle komma, så jag placerade en bh synligt, så de skulle se den och tycka jag var vuxen och spännande. Så där mogen och sexig. Bh:ar har alltid varit nåt sexigt, det var väl därför det kändes vuxet. Bh:ar är praktiska och bra att ha och så där, men samtidigt nåt som är spetsigt och läckert och gjort för att dölja brösten. För att visa precis lagom. För att skapa en snygg klyfta. Bh:ar är inte sällan obekväma och gjorda för annans skull. För betraktarens skull. Så den kan få se på nåt vackert. Fast även när en är ensam är det ju ganska najs att ha på sig en snygg bh, som får brösten att både se och kännas fantastiska (och det är dom ju annars också såklart!!).

Sen blev det till slut den sista april och fotoutmaningens sista dag. Temat för dagen var Dekadens:


Det första jag tänker när jag hör ordet #dekadens är såna där tjusiga glas, liksom kupor, som en dricker champagne ur. Det känns lyxigt och läckert och onödigt bra på alla sätt. Men jag har varken champagnekupor eller bubbel idag. Så idag får dekadensen bestå av alldeles för stort hår, solglasögon inomhus, litervis med läsk och energidryck samt senkvällsbio. Och pepp inför 1 maj!Och det var sista inlägget i #fanochvredesfotoutmaning ,vilken separationsångest jag kommer lida av i helgen. Tusen tack @attvaljavrede och @fanochhensmoster ! Utmaningen har varit fantastisk och så himla bra och rolig. Jag har lagt upp ett inlägg exakt varje dag och inte missat nån. Jag har tänkt och vridit och vänt på teman och på mig själv. Jag har skrivit om lite allt möjligt, från att jag är en innegris, till min konstanta livskris. Jag har skrivt om saker jag hatar och hur mycket jag gillar selfies. Jag har fotat halvnakna bilder och klätt mig i nästan varenda klänning i min garderob och blivit en massa olika personligheter. Jag har spytt ut min ilska över hur patriarkatet sexualiserar kvinnor och i förlängningen barn. Och jag har läst alla er andras inlägg. Jag har skrattat och förfasats. Jag har hittat en hel hög nya människor att följa. Nu går vi ut i våren tycker jag, i valborgsmässokvällen, och känner livet i oss. Och så klär vi oss exakt hur vi vill. Och breder ut låren, iklädda korta shorts, över hela världen. Vi tar över.

onsdag 6 maj 2015

It's so fluffy I'm gonna die!

Idag bar jag en tröja som är rosa och fluffig och alldeles för varm. Så varm att jag fick ta av mig byxorna när jag skulle vila på eftermiddagen.