tisdag 2 september 2014

Andra september!

Herre min påve, att det redan blivit andra september. På riktigt en höstmånad och det känns himla bra. Hösten är min allra bästa tid, både för att det är struktur och vardag på hösten, men också för att allt är tjusigt då. Naturen och kylan och, framför allt, alla kläder! Jag älskar alla höstkläder. Jag älskar lager och kängor och halsdukar och dova färger.

Och i och med att höstterminen är här har jag ju börjat en ny utbildning. Tekniskt sett började jag väl i torsdags, i och med upprop, med rent praktiskt började jag igår, den allra första september. Tänk att jag nu är blivande sjuksköterska. Med en helt ny skola och klass. En skola som ligger i en annan stad, så jag behöver skaffa mig nya vanor. Det är nån mil till skolan och jag CYKLADE faktiskt igår. Har typ aldrig cyklat så långt, men det gick toppenbra. Och på hemvägen köpte jag mig en cykelhjälm. Jätteful, men det är väl ganska smart att använda. Har jag hört.

Vad fort sommaren gick ändå. Nu är det verkligen höst. Det känns. Det är kallare inomhus och jag har inte varit ute och hängt i min trädgård på flera veckor. I natt drömde jag till och med om höst och vinter. Att jag tände ljus och ba *myste* inne. Fast jag kan knappt fatta att det är jul om några månader och då kommer jag redan ha läst tre kurser och en hel termin på sjuksköterskeprogrammet!! Jag har knappt fattat ännu att jag ska bli sjuksköterska. Det känns inte riktigt sant, även fast alla nyinköpta, dyra böcker tyder på att det verkligen är det. Gu, va jag älskar att plugga. Jag tror detta kommer bli en bra höst (det säger jag varje höst).

En svettig joggingtur

I förrgår tog med med mig Blixten på en springtur. Vi cyklade ut till Jogersö (eller alltså, mest jag som cyklade och han sprang...) och sprang på motionsspåret där ute. Det är så himla fint där.


Första gången jag sprang här så stannade jag och började gå, så fort det kom någon mötandes. Jag kände mig som att jag var så långsam och ful och att jag inte ville se ut som värsta nybörjaren (som kanske gör fel!). Men den här gången sprang jag bara på. Jag brydde mig inte om de andra. Jag var antagligen ganska ful och flåsande men va gör det? Jag bara joggade på. Jag sprang till och med om en person och kände mig så himla snabb. Den personen gick visserligen, så det hade kanske inte så mycket med snabbhet att göra, men det kändes bra. Enda gången jag stannade och vilade var när jag tog de här bilderna och det tog kanske en minut, eller nåt. Det går så mycket bättre och lättare att springa nu, efter ett tag, och det känns gött. Och det blir roligare eftersom jag orkar mer.


Det är roligare att ha med Blixten än att vara ensam och lyssna på musik, tycker jag. Han är en bra springkamrat. Och det är mycket roligare att springa än att gå. Och det går så mycket fortare!




Jag orkar så mycket mer än jag först trodde. Det är roligt att springa och förut trodde jag aldrig att jag skulle orka i 5 minuter, 10 minuter, 20 minuter utan att stanna och pausa, men det går ju! Nog blir jag trött och varm och svettig, men det går!


lördag 30 augusti 2014

Läslistan bara växer och växer

Jag älskar att läsa, men det har gått ganska tungt ett tag nu. Nu i sommar har jag läst i alla fall sex böcker, och det är himla mycket för mig, som knappt läst alls under våren. Bara för jag har varit så läspeppad så har jag köpt en massa böcker och min läslista växer sig bara längre och längre.


Ska-läsa-högen ligger mitt i bokhyllan ovanpå Harry Potter-serien, bredvid Cirkeln-trilogin och under Divergent-böckerna.


Läslistan består just nu av Wild av Cheryl Strayed (den här har jag börjat på), Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin, Det kallas kärlek av Carin Holmberg, Hatet av Maria Sveland, Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, Under det rosa täcket av Nina Björk, Den tomma stolen av J.K Rowling och Kroppspanik av Julia Skott.

Fast egentligen borde inte Kroppspanik ligga där längre, för den läste jag häromkvällen. Behöver jag säga att den var asabrasa?!



Det slår mig nu att det endast är böcker skriva av kvinnor! Det enda som känns värt att läsa just nu.


Och så väntar jag på en bokbeställning med fyra böcker, men den har blivit försenad! :(
Tre av de böckerna är skrivna av kvinnor (Gone Girl av Gillian Flynn och The Secret History och The Goldfinch av Donna Tartt) och en av en karl, Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist, denna mästare på läskiga böcker.

torsdag 28 augusti 2014

We have to deal with those juxtapositions every day, but I’m glad you’re finally experiencing it as a white male.

Amy Poehler fick frågan om tjejer verkligen vill ha en nördig kille, eller om tjejer vill ha killar som ser ut som nördar men är typ starka och grejer. Killen som intervjuade henne tyckte det var jobbigt att behöva vara allt på en gång, och flera saker samtidigt och att det kan vara svårt ibland.

Bästa Amy röt till och killen ba I'm sensing a tone....


Heja! Här kan ni se hela lilla intervjun.

tisdag 26 augusti 2014

I wanna do bad things with you

Hur mycket kommer vi att sakna Bill nu när True Blood är över? INGET. Han är sämst. Så dödligt tråkig och ful karaktär som faktiskt verkligen blev sämre med tiden.

Däremot kommer jag sakna dessa fantastiska:

Pam! Denna gudinna och mästare på oneliners.


Jessica! Henne har jag gillat sen första början. Så himla tonårig och härlig. (Förövrigt: enda gången jag gillar Bill är i relation till Jessica, deras fader/dotter-grej kan va mysig tycker jag, men i sista avsnittet blev den bara creepy och Bills vidriga tankar om att äga henne och vilja lämna över henne till en annan man var inte okej nånstans.)


Lafayette! Ingen förklaring behövs. Lafayette är ball. Alla tycker det.



Sookie! Hon är bäst när hon inte är kär i tönt-Bill eller Sam. Hellre Eric eller Alcide. Men allra helst när hon bara är själv.


Vi minns alla hennes besvikelse över att va fé:



Och Eric! (Såklart!)


måndag 25 augusti 2014

Every inch of you is perfect from the bottom to the top?

Jag bloggar och pinnar och instagrammar en hel del om kroppspositivitet och att försöka bli nöjd med sin kropp, om att låta kvinnokroppen vara ifred och liknande. Det finns så himla mycket bra och peppande grejer att hitta på nätet vad gäller sådana ämnen. Och det släpps låtar och det läggs ut bilder. Men ibland tycker jag att det liksom slår lite fel.

Typ här:



Eller här, i den catchiga sången "All about that bass" av Megan Trainor:


Här kommer en kort lista på saker jag tycker är problematiska:

1. Hela grejen med "curvy". 
Kurviga tjejer är snygga. Men va fan betyder "kurvig"? Typ smal, fast med tuttar och stjärt? Som Trainor säger: All the right junk in all the right places. Det är fan ett ännu snävare ideal. Alltid när det ska pratas om "större" kvinnor, kvinnor som är "curvy" eller typ mulliga i media, så menas kvinnor som Jennifer Lopez eller Jennifer Lawrence eller Christina Hendricks. Eller freaking Beyonce?! Nån drar upp en gammal bild på Marilyn Monroe och ba kolla va snygg, mycket finare än alla smala brudar idag. Och man ba NEJ! De här kvinnorna är inte tjocka eller mulliga någonstans. De är vältränade och har smala midjor. De har möjligtvis lite större bröst och/eller röv än andra normiga kändiskvinnor, men de är inte tjocka. Curvy är så himla dåligt begrepp, för det utelämnar fortfarande så otroligt många kvinnor, som aldrig kommer passa in i detta kurviga, supersexiga ideal. När ska tjocka kvinnor få synas? Utan att ständigt behöva höra att de är "ohälsosamma" eller till och med "sjukliga"?! Och jag måste ju säga att till exempel Megan Trainor och alla kvinnor i hennes video inte är tjocka alls. De är möjligtvis i något större storlek än de allra smalaste som syns i media, men de är inte stora överhuvudtaget. Hade inte sången handlat om det den gör hade jag aldrig tänkt på dem som "curvy". 

2. Smala vs kurviga/större. 
Om större tjejer ska vara snygga måste det vara på bekostnad av de smala tjejerna. "Bones are for dogs" kan tolkas som att tunna, smala tjejer är inte värda mer än att kastas till hunden, eller till och med att de smala kan få de dåliga männen, "dogs". Tjejer med kött på benen förtjänar de riktiga karlarna. Trainor sjunger om att hon brings booty back och att hon ska visa the skinny bitches att hon minsann är snyggare. Jag fattar visserligen grejen att vilja "slå tillbaka" mot dessa smala tjejer som länge ansetts snygga enligt alla ideal, men i slutändan blir det så destruktivt. Och då handlar det fortfarande om vilken kropp som är snyggast och bäst. Att kroppar ska mätas och bedömas, att kvinnokroppen aldrig kan få vara ifred. Det är inte vad kroppspositivitet ska handla om. Alla kroppar ska få vara tillåtna att finnas utan att dömas eller tittas på. 

3. Män!! 
Det här är är den värsta och mest störiga punkten. Män ska väl ge själva fan i hur min kropp ser ut! Ändå återkommer det hela tiden. Det är bra att va curvy för det gillar män, "meat is for men". Trainor sjunger om mammans råd: "My mama she told me don't worry about your size. Boys like a little more booty to hold at night". Så det är okej att vara större/kurvig för att karlar uppskattar en stor röv att ta på?! Hade de inte gjort det, så hade det inte varit okej att va kurvig, eller vadå? Hade män gillat nåt annat, borde kvinnor och tjejer anpassa sig till det? Så vidrig åsikt, men ändå så vanligt återkommande när folk vill säga nåt snällt/peppande till kurviga/mulliga/tjocka. Att det är okej att se ut som du gör, för det finns män som gillar det. Och ofta syftandes på att män gillar att ligga med kurviga kroppar/kvinnor. Att de gillar att ta och klämma på stora bröst och stora stjärtar. De gillar att hantera och använda mjuka, kurviga kroppar. Uäh! Män ska ha cirka noll åsikter om kvinnors kroppar. De ska fan va glada att vi ens vill umgås med dom. 

söndag 24 augusti 2014

Det måste vara en rättighet att få demonstrera mot nazism

Jag bloggar ju inte bara här, utan jag skriver lite på min lokaltidnings bloggsida, där jag bloggar för min partiförening. Efter att ha läst massor om det som skedde i Limhamn igår så kände jag att jag behövde skriva av mig lite. Och det gjorde jag. Här kan ni läsa det


Att stå upp mot nazism och rasism och genomföra motdemonstrationer när vidriga nazistpartier (och dit räknar jag SD också såklart) håller öppna möten är otroligt viktigt och när polisen hellre skyddar nazisterna än motdemonstranterna känns det knappt sant. 

Förut avskydde jag söndagar, nu tycker jag de är helt okej

Läsa är helt klart en av de bästa söndagssysslorna. Eller vad säger jag?! En av de bästa sysslorna alltid, alla dagar. Just nu läser jag, som synes, Allegiant av Veronica Roth. Det går lite segt, för jag stör mig lite på att det inte är endast Tris som är ensam berättarperson längre. Det är så snurrigt, för jag hänger inte med. Jag minns inte vem det är jag följer/läser om, och så blir jag förvirrad. Annars är den bra, än så länge!


(Vad är det med jeans/byxor över lag att alltid nötas sönder och bli hål? Jag har inte hela byxor längre.)


Andra saker jag gör idag? Dricker mängder med kaffe, äter smulpaj med glass, njuter av att det är aningen svalare ute så jag kan använda en dösnygg sjal när jag är ute. Och funderar på om det är dags att trimma luggen. 


fredag 22 augusti 2014

En trippel i filmer

Jag har sett en hel massa filmer den senaste tiden. Eller okej, tre stycken. Men det är ganska mycket för mig, ändå. Och alla var ganska bra! Några hade jag jättehöga förhoppningar på och andra inga alls.

Den första filmen såg jag på tåget på väg ner till Malmö, för någon vecka sen. Det var Känn ingen sorg, och det är en film som jag velat se hur länge som helst. Jag hade inga direkta förväntningar, men jag trodde att jag nog skulle gilla den pga älskar Håkan. Och gilla, det gjorde jag! Jag och Daniel kollade på den direkt igen, samma kväll, när vi var på hotellrummet. Och sen dess har vi sett den ytterligare en gång. Så ja, jag gillade den! Helt klart. Men jag är inte förvånad, den är ju som gjord för att gilla. Göteborg och musik och Håkan och kärlek och fest och öl och vänner och död. Filmen är baserad på Håkans låtar och karaktärer ur dom är med i filmen, som Eva och Lena och Johnny. Huvudpersonen heter Pål och allt han vill är att hålla på med musik, men han lider av enorm scenskräck.



På söndagskvällen i Malmö ville jag gå på bio. Och eftersom jag är ett kvällstrött litet barn så ville jag gå på 18-visningen. Dock fanns det inget alls jag direkt ville se då, så Daniel bestämde att vi skulle se Dawn of the Planet of the Apes. Och den var toppen! Apor är ju superballa och dessa apor kunde kunde prata och hantera vapen och grejer. Gorillor och schimpanser har jag alltid tyckt är lite läskiga djur pga smarta och starka och stora och jag har ju inte släppt den åsikten efter filmen, om en säger så. Aporna RIDER PÅ HÄSTAR! Bara det! I filmen har de bildat sen eget litet community i skogen och tror i princip att människorna är borta för alltid, men så kommer en himla människa in i deras skog och stör och så blir det krig. Såklart. Typiskt människor att störa aporna när de gör sin egen grej. Vad jag förstår så är den här filmen uppföljare till den senaste Apornas planet-filmen. Den här filmen hade jag noll och inga förväntningar på, men blev glatt överraskad.



Den sista filmen jag såg var Divergent! Den här var jag galet peppad på. Jag ville dock läsa klart första boken innan jag såg filmen, för annars skulle det ju vara lite meningslöst att läsa klart boken efter. Jag hade kanske halva boken kvar när det var dags att åka hem från Malmö. Vi fick vänta ganska länge på stationen innan tåget kom, så jag passade på att hetsläsa klart. De sista hundrafemtio sidorna läste jag på tåget, ÄVEN fast jag satt baklänges och i vanliga fall skulle spy rakt ut av att läsa i den situationen, men jag bara gjorde det på ren vilja. Och åt en massa Ahlgrens bilar. Och precis när jag slagit ihop boken efter sista sidan, så satte jag på filmen. Och den var jättebra! Jag gillar att se filmer baserade på böcker jag gillar. Filmerna behöver inte ens va bra, de är bra ändå, bara för att de är gjorda efter en bra bok. Kommer ni ihåg dom där böckerna + kassettband, där en skulle vända blad när det plingade till? Att liksom få nåt visuellt till det en hör? Så känner jag lite med filmer baserade på böcker. De är en bild av det jag läst. Som en bok på skärmen. I vart fall så handlar det om Tris Prior som lever i nån form av framtidsvärld och som får reda på att hon är Divergent, alltså inte passar in i nån av de fem factions som en ska välja att leva i. Eller rättare sagt passar hon in i fler än en. Och hon får reda på att det är livsfarligt att vara Divergent, så hon måste dölja det. Och sen är det en massa kärlek och spänning och död och läskigheter. Jag är glad att jag läst boken innan, för som alltid med såna här framtids/sci-fi-grejer så är det så sjukt svårt att hänga med i världen och alla grejer som gäller där, om en inte läst om det innan.





Överlag: tre ganska olika, men bra filmer. Apornas planet var nog sämst av alla de här, men ändå en sevärd film. Alla var det. Se dom nu. På stört!