lördag 27 augusti 2016

Små byxor med enhörningar på

När en tänker efter, vilket jag ofta gör, hur sjukt är det inte (sjukt och FANTASTISKT!!) att det bor en person i mitt hus, i min familj, som bär små syrenfärgade byxor med enhörningar på?!

Byxor som jag klär på den och av den och byxor som jag tvättar och viker och lägger in i lådan där de ska ligga, tillsammans med ett gäng andra byxor med till exempel björnar på eller prickar.


När en har längtat och väntat och drömt om en bebis i många år så är det en så overklig känsla när den faktiskt finns. En riktigt bebis! Med ett namn och en hel personlighet. Ett litet liv! Som är rolig och gullig och gosig och lite tjurig och fin på alla sätt. En liten bebis som en älskar så fruktansvärt högt.

Att få barn är jobbigt på många sätt. Det är tungt och tufft och svårt. Så är det bara. Olika mycket för olika personer. Såklart. Och det är samtidigt så fint så en kan börja gråta för minsta lilla. Det är så fint att dela livet med en ny liten person. Det är något som jag velat i så många år. Jag har fantiserat om alla dessa situationer. Som en hamnar i. Hur det kommer vara att vara föräldraledig och hur livet med bebis kommer vara och hur jag kommer att vara och hur en sommar med bebis kommer vara och en jul och vardagen och hur det är att ha spädbarn och ett större barn och precis allt däremellan.

Och nu är jag liksom här. Nu lever jag i det jag drömt om. Det är så fint och så förvirrande. Det är så overkligt att jag till exempel aldrig är ensam hemma längre. Det är jag och Smulan. (Och Blixten, såklart!) Jag (och Daniel dårå, men detta handlar om mig, mvh ego_4ever) är ansvarig för att ta hand om en liten människa. Och jag är dens allra största trygghet. Jag är någons mamma. Jag är personen som bebisen får komma till när den gråter och så tystnar den. Hos mig. Är det inte något magiskt över det, så säg.

onsdag 24 augusti 2016

Prickig blus och smutsigt hår

Igår ägnade jag cirka tio minuter till att springa runt och ha panik över vad jag skulle ha på mig. Klockan var kanske 15 eller nåt och jag hade inte klätt mig än (heja föräldraledighet!). Jag rev och slet i kläder och allt kändes fult eller alldeles för varmt eller för kallt.


Varför jag stressklädde mig? Jag skulle iväg på ett viktigt ärende. Att posta några brev. Det var liksom allt. Inte ens till posten skulle jag, utan till närmsta brevlåda. Rimligt beteende.

Jag landade i alla fall i prickig blus och smutsigt hår. Det fick duga. Jag var ändå genomsvettig när jag kom hem.


tisdag 23 augusti 2016

Smulan fyra månader

Idag blev min fantastiska Folke fyra hela månader. Grattis, Smulan! Och vilka månader det varit sen! Herre min påve!


Du är så himla stor nu. Det allra största du varit. Du har världshistoriens gosigaste kinder. Du har rutiner och saker sker ofta på samma sätt, vid samma tider. Och ändå så händer mycket nytt. Hela tiden. Du lär dig och du utvecklas. Du ska få börja erbjudas smaksensationer av annat än bröstmjölk och det ska bli så spännande att se vad du tycker om det. Du suger på dina fingrar, och har precis börjat suga på tummen. Du somnar samma tid varje kväll och du vaknar samma tid på natten och på morgonen. Du är alldeles otroligt mysig att ligga bredvid och sova. Du skrattar och du ler och ibland så gråter du så att stora tårar rullar nedför dina kinder och det är den jobbigaste synen jag vet.


tisdag 16 augusti 2016

It's like finding a hidden door, in the house you always lived in

För mig krävs det träning för att se min kropp som endast en kropp. Det är ju skitsvårt. Att se den så. Den är ju nedtyngd med en massa, massa stenar om hur en "perfekt" kropp ska se ut. Stenar från samhället och media och barndomen och historien och precis allt. Detta jävliga patriarkat vi lever i. 

Det är inte lätt. Att se kroppen som en kropp som är min. Bara, bara min. Det är klurigt. Det krävs träning. Jag kan träna genom att till exempel hänga runt naken hemma. Och sen titta på kroppen i en spegel. Försöka att inte ändra, vinkla, förändra, suga in och så vidare, för att kroppen ska se mer "smickrande" ut. Utan titta på den exakt som den är. Kanske titta på den ur andra vinklar än jag brukar. 

Och sedan fotografera kroppen. Rakt framifrån och från sidan och bakifrån och från alla vinklar och vrår. Titta på bilderna. Se kroppen för vad den är. Och sedan komma till den ganska najsa fasen: FAKTISKT GILLA BILDERNA. Gilla kroppen! Uppskatta kroppen! Det är en sån fantastisk känsla. Att gå runt och pendla mellan att tycka kroppen är ganska neutral som bara är och att tycka att den - JAG - är megasnygg! Jag når inte dit hela tiden, men oftare och oftare. Och det är en sån jäkla vinst. Det är något som borde vara självklart, men som vi alla vet tyvärr inte är det.  


Min kropp är bara min och får se ut exakt hur den vill. Den behöver inte utföra något för att förtjäna något annat. Jag har länge ogillat kroppen. Tyckt att den varit fel på olika sätt. Betett mig därefter och undvikit att göra vissa saker, som att hänga på stranden och att ha på mig vissa kläder. För jag har trott på lögnen att vissa kroppar inte får synas överallt, eller gå klädda i vad som helst. Men! Det är bara det. En lögn. Ett hittepå! En falskhet! Alla kroppar med tillhörande människa får se ut och göra exakt precis vad de vill. Jag och min kropp vill till exempel bada naken och äta smågodis (inte nödvändigtvis på samma gång) (men kanske på samma gång, det låter ju najs).

Ju mer jag förstår och kommer ihåg att det faktiskt är en lögn ju bättre mår jag. Det märks så tydligt. Allt blir roligare och rimligare om jag inte går runt och tänker på min kropp och hur den ser ut hela tiden. (Förutom när jag kollar i spegeln och ba Jäklar vilken snygging!!).


Världen förtjänar att få se min göttiga kropp. Ibland. När jag vill. När jag godkänner det. När jag säger att det är okej. (Detta är så förbannat viktigt!)

Här på bilderna är den sedd lite underifrån med magen i fokus. Och hudbristningar! Dessa märken i huden som så sällan får synas, men som är så himla vanliga. Som precis alla kan få och ha. Alla kön och alla åldrar och alla olika personer som finns. Kan ha bristningar i huden. Men det vet en knappt om. För det verkar som de alltid, alltid döljs. Göms undan. Photoshoppas bort. Försvinner under kläder. Det är lite synd. Det skulle vara gött om de bara fick synas. Bara fick vara. 

Jag gillar min mage. Nu. Det har jag inte alltid gjort. Men nu gör jag det. I all dens mjukhet. Nu kan jag se alla fantastiska fördelar med att ha en frisk mage. En mage som aldrig ger mig besvär, och alltid ger mig väldigt regelbunden avföring. En glad mage är viktigare än en kan tro. (Även om den, som i detta fall, sitter på en tjurig person.) 


Jag tycker den här textraden från låten This Body av fantastiska Hello Saferide sammanfattar det så himla fint:

It's like finding a hidden door, 
in the house you always lived in.
With a secret room, and it hold diamonds and pearls. 

söndag 14 augusti 2016

Något ovanligt skedde idag

Kolla, vi klarade av att ta en så kallad skön och spontan familjebild:


Denna ska sparas! Ramas in! Det kanske blir den enda på lång, lång tid. Tyvärr är inte Blirren med, annars hade den varit komplett. Att jag och Daniel är med på bild tillsammans är sällsynt nog, se detta inlägg, och att få med barnet också, ja jäklar!

Okej att jag skojade i början om skön och spontan, men den här bilden är verkligen spontan. In the moment, så att säga. Min kompis Björn skrev på gruppchatten och frågade vad alla gjorde och jag ba groupie-time! (Öh, selfie fungerar inte riktigt att göra om till "groupie" pga groupie är redan ett ord? Men, men).

Daniel och jag ser till och med ut som glada människor som gillar att le med perfekta tandrader. En stor lögn, såklart, vi är urlakade och hålögda mest hela tiden, men det är ju kul om en kan dölja det nån gång.

lördag 13 augusti 2016

En pokémonpromenad. (En pokenad, om en så vill.)

En av mina bästa grejer är att gå promenad. Allra helst nära skog eller hav (hav är bäst!!). Femöre är typ bästa promenadstället ever. Häromdagen for jag dit, och packade med mig barn, fika, Daniel, Blixten och pappa. Promenaden var inte endast en promenad i sig, utan även en pokémonjakt. Själv har jag för kass telefon för att klara av det spelet, men de andra i gänget spelar. Alltså pappa och Daniel. Blixten och Folke har inte smartphones. Än.


Innan vi kommit fram, fick vi vända om hemåt, då Smulan orsakade en bajsexplosion som krävde klädombyte, vilket vi såklart inte hade med oss. Han fick åka nästan-naken i bilen på väg hem. Efter att barnet fått nya kläder, hoppade vi in i bilen igen och for till Femöre. Vid detta laget hade pappa fått vänta på oss i kanske 40 minuter - det är tufft att umgås med småbarnsföräldrar...


Men kolla vad värt det var! På Femöre finns bästa utsikten. Den här dagen var det blåsigt och sensommaraktigt. Vi hamnade tydligen vid ett pokémongym ("hamnade" - vi gick alltså aktivt dit). Spelarna i gänget var tvungna att battla, och jag och Smulan fick njuta av utsikten.



Sen gick vi vidare genom skogen till ett pokestop vid tredje pjäs och fikade och pokémon-ade. Där satt vi vid en stor kanon (eller nåt, kan inte militärgrejer) och drack kaffe och åt sockerbulle och jag tittade på utsikten och bara *njöt*. En gillar ju fina utsikter, va. Och det är ballt när stora fartyg passerar (jo, det är det faktiskt).

Att vänja sig med en ny familjemedlem

Det här med att ha sex när en har en liten bebis. Det är inte helt lätt, alltså. Barnet är ju ALLTID DÄR. Och när han är vaken går det ju liksom inte, pga han är vaken och vill ha attention och bör inte bli lämnad. Och att göra det framför bebis känns bara inte okej. Det är ju weird bara hunden är i närheten, att ha bebisen där känns creepy. Eller? Är det bara jag? Hur gör folk?
Att passa på när han sover känns som ett bra drag, och det är så vi jobbar, men jag får lite dåligt samvete. Liksom där är bebisen, helt ensam och oskyldig och sover. Och så är vi, de ansvarstagande föräldrarna, i ett annat rum och ligger?
Det tar väl ett litet tag att vänja sig, kan jag tro. Vi vande ju oss vid hunden, såatte.

fredag 12 augusti 2016

En måndag på en fredag

Idag börjar vardagen för mig, efter sommaren. Det känns som en måndag, men det är tydligen fredag. Daniel började jobba i morse, efter att ha varit ledig sen juni. Så nu är det liksom vardag och sommaren fylld med ledighet är slut. Jag har ett kluvet förhållande till vardag. Det är ju trevligt på ett sätt med lite rutiner och lite "som vanligt", men nog fan är det alltid göttare med ledighet och sena kvällar och lata morgnar och göra vad en vill hela dagen.


I och med att Daniel börjar jobba, så börjar mina ensamma dagar med min lilla Smula igen. Det är en ganska skön lirare att hänga med under dagarna. Idag har han till exempel redan hunnit bajsa tre gånger, varav en gång på sin pyjamas. Vi har också varit ute och gått i en och en halv timme och så har vi hälsat på min mamma/Folkes mormor på hennes jobb.


Smulan kör gubbfrilla, med den största mängden hår bak i nacken. Snart kan han få till en ball tofs därbak.

Förra gången jag och Folke rockade föräldraledig ihop var ju innan sommaren och då var han bara en månad typ. Nu har han hunnit bli lite mer än tre och en halv månad och det är stor skillnad att vara föräldraledig med en sån storis. Nu har han rutiner och gillar saker på ett visst sätt. Han sover varje förmiddag och gillar att sitta i babysittern och bita på grejer. Han kan ligga i babygymmet och grejer för sig själv, eller ligga på mage och bitsuga på giraffen Jenny eller den franska cirkusmannen Jean-Claude (mvh mamman som ÄLSKAR att döpa leksakerna!).Nätterna är mycket lugnare och hela familjen får mer sömn. Han har lärt sig att somna om på morgonen, så vi behöver inte gå upp i ottan, vilket är en himla trevlig utveckling.


När han var en liten månad så var ju allt fortfarande så färskt och läskigt, och jag kände knappt honom. Allt var nytt nytt nytt hela tiden. Nu känner vi varandra och jag vet vad han gillar och hur han vill ha det. Det är mycket roligare. Jag vet vad han vill när han låter på ett visst sätt. Vi kan busa och han skrattar och ler åt det mesta (må han humor förbättras till framtiden!).


När jag säger att vardagen börjar idag så är det både sant och inte sant. För det är en helt sprillans ny vardag. Med en bebis!! Så har vardagen aldrig varit förut. Så jag ser fram emot hösten. Det kommer bli kul.