tisdag 6 december 2016

Lussekatter!

Nu är det december och Smulan får bo i sin lussekattspyjamas. Äntligen! Det är ju lite säsongsbetonad, så att säga. Jag fullkomligt älskar den. Och har lär ju inte kunna ha den nästa jul om en säger så :'( :'( :(


KOLLA GULLET!


Gulliga barnkläder är typ bästa grejen. Nä, men asså verkligen! Jag kunde inte ens gissa hur kul det är att gå i affärer och titta på barngrejer innan jag fick barn. Det är helt sjukt kul. Det finns så mycket gulligt och fint och roligt till barn. En pyjamas med lussekatter och jag blir lite lyckligare. Låt oss inte problematisera detta. Låt oss bara njuta.

Vissa klädesplagg är bättre än andra

När jag införskaffar ett nytt plagg så vill jag bära det hela, hela tiden. Häromveckan köpte jag en rosa tröja. Jag har använt den alldeles för många dagar (eller helt rimligt många) sen dess. Den är egentligen inget särskilt, men bara så himla perfekt. Tunn, långa ärmar och croppad. Passar utmärkt till kjol (som jag helt plötsligt börjat trivas i igen!), eller tydligen endast till mjuka tajts (som på bilden).



Okej, att det är urkassa bilder i urkasst ljus (vintern, va fan) men känn känslan. Jag trivs. Och den lilla volangkanten får mig att bli helt 90-talsnostalgisk.

Att trivas i ett klädesplagg är en så himla bra grej. Det kan låta självklart, men jag har vantrivts i så många plagg under så många år. Och ändå burit dem. För jag trott att en skulle. Att en måste. Måste klä sig i vissa saker eller måste se ut på vissa sätt. Eller så har jag velat klä mig i vissa plagg, och sen när jag inte trivts så har jag inte velat erkänna att de inte känts bra. Att de inte varit min grej.

Jag lär mig hela tiden om vilka färger och modeller och snitt och typer av plagg som jag gillar. Som känns som jag. För det är ju då jag trivs. Och då blir jag mer mig. Mer som jag är. Lite enklare och roligare och lättsammare. Så där som jag kan vara. Fast sällan är. Inte bara på grund av plaggen dårå. Såklart. Men kläder är ändå lite viktigt. Kan jag tycka. Det är svårt att vara sig själv och vara glad om en går runt och vantrivs och känner sig helt missanpassad i sina kläder hela dagarna.

lördag 26 november 2016

Fantastiska kvinnor ur tvserievärlden är tillbaka

Två av mig hett efterlängtade serier är tillbaka! Tredje säsongen av The Fall har kommit samt de sprillans nya avsnitten av Gilmore Girls!!

Att Stella Gibson är tillbaka gör mig så himla glad. Att det bara finns sex nya avsnitt gör mig mindre glad, men det är väl typiskt brittiska serier känns det som. Alltid så jäkla korta säsonger. Tacka vet jag amerikanska serier som bränner på med 22 avsnitt per säsong. Men ändå. Stella är tillbaka. Och herre min påve vilken säsong det är! Jag ville skrika rakt ur under vissa avsnitt (stoppade mig dock pga sovande bebis). The Fall är verkligen så fruktansvärt bra. Säsong ett och två har jag sett typ tre gånger var och snart är det dags att se säsong tre en gång till. Vissa serier kan jag se om och om igen (Sherlock till exempel har jag sett hur många gånger som helst).



(Gud, så trött jag är på jävla Snälla Killen Jim Burns. Ge dig, människa.)



Igår släpptes även de nya avsnitten av Gilmore Girls. Så himla efterlängtade. Jag har inte hunnit se alla fyra avsnitten än, så jag kan inte ge min slutbedömning, men det är så himla mysigt att vara tillbaka i Stars Hollow.



Liksom kolla vad mys!! En blir ju helt glad i hela själen.


Det är ju en ganska speciellt grej att serier kommer tillbaka efter en lång tid, och det är ju av förklarliga skäl inte alltid det funkar. Men som tittare så är det så himla kul att komma tillbaka och ofta vill en ju alltid ha mer (i alla fall jag). Än så länge känns det lite töntigt på vissa ställen, lite larviga referenser här och där, och mamma och dotter Gilmore fatshamar, vilket är himla kasst. Men som sagt, jag har inte tittat klart och vet inte hur det slutar.

Äh, nu ska jag sluta skriva och fortsätta titta. (Fast jag måste gå ut med hunden först!)

onsdag 23 november 2016

Folke sju månader!

Idag har du funnits i sju månader. Det är banne mig hela jäkla fantastiskt. Jag har inte så mycket mer att tillägga. Bara att jag är så himla tacksam. Att du finns.


Den här senaste månaden har bara flugit iväg, känns det som. Du blir större för varje dag och lika mycket som jag längtar, längtar, längtar efter att du ska växa upp, lika mycket vill jag bara stoppa tiden. Trycka på paus. Jag vill inte ens tänka på att snart kommer en dag då du och jag inte ska hänga hela tiden, varje dag. Du är så härlig att vara föräldraledig till.


Jag älskar dig, kära Smulan.


söndag 20 november 2016

En väldigt söndagig söndag

Vissa dagar gör en så jädrans mycket och bara har så himla mycket inbokat och vissa dagar gör en inte ett skit. Gissa vilken typ av dag idag har varit? Alternativ nummer 2, exakt. Inte ett dugg har jag gjort. Varit inne och varit hemma och endast lämnat hemmet för promenader med hunden. Och de är ju inte frivilliga, utan ganska obligatoriska.



Eller nåt har jag ju gjort såklart. Jag har druckit massor av kaffe, tittat på Dawson's Creek, ätit saffransbullar, provat att bära Smulan på ryggen (kul!!!), letat upp julgrejerna, fått en spindel på mig och annat skojsigt.

Vi ska fira julafton hemma hos oss i år (första gången!) och både jag och Daniel är lika delar pepp och stress. Det ska bli jättekul och jag längtar efter att fira första julen med Folke, men jul har ju liksom alltid en aura av stress runt sig, eller hur? Allt ska liksom bli rätt och bra och det är julklappar och mat och julpynt och granen och hur ska alla få plats och allt sånt där. Men det löser sig nog finfint. Eller ja, på nåt sätt får det helt enkelt lösa sig, för gästerna är inbjudna och har tackat ja. Både min och Daniels familj(er) kommer och det ska bli kul. Eller konstigt, vi får se.

Bodyn Smulan har på sig idag köpte jag av en kompis (att ha kompisar som har större barn är en mycket bra grej) och den är i storlek 92! Nittiotvå! Lite stor såklart, och säkert lite liten i modellen, kanske, men ändå. Storlekarna på barnkläder är orimliga. Folke har inte 92. Han har precis växt i storlek 80. Och häromdagen hade han ett par leggings i storlek 62 och de satt bra. Det är en himla djungel att veta vad som kommer passa. Jag får hela tiden höra att Folke är lång och det kanske han är. Hoppas han fortsätter vara det och blir längre än mig. Det skulle vara ballt. Att skapa något som sedan växer om en.

Annat jag gjort idag då? Suttit i soffan, tänkt om och om igen på den där jävla spindeln som attackerade mig, varit glad över det faktum att den är död nu, tittat ned på mina naglar som för en gångs skull har nagellack och ba "åh vad fina de är!", stört mig på att mitt hår är smutsigt, men inte orkat tvätta det, funderat på om jag ska äta upp de där chipsen med tillhörande dipp som står på köksbänken, dansat och sjungit till Last Christmas (yes, äntligen julsångssäsong!). Rimlig söndag, ändå.

fredag 18 november 2016

Veckans Vidrigaste

Tidigare idag såg jag dokumentären Hämndporrens helvete. Dagens inlägg är tillägnat killen med Veckans Vidrigaste Åsikt (inte lätt kategori att vinna, det har varit många kassa åsikter som florerat den här veckan). Aset på bilden är i alla fall en försvarare av hämndporr! Skön kille, va? Ett riktigt ärkevider, skulle jag vilja påstå. Han menar bland annat att tjejerna som utsätts för hämndporr får skylla sig själva, för att de har (en gång i tiden) gått med på att ta bilden. Antingen självmant, alltså en selfie, eller varit med och poserat sexigt för någon annan. Jag har lite att säga om det. 




1. Jag får ta hur många bilder av mig själv som jag vill. Eller låta någon annan ta bilder av mig. Bilderna kan vara lite sexiga, eller halvnakna eller helnakna, eller helt jäkla total porriga och det är helt okej. 
2. Jag får skicka dessa bilder till flörtar, och dejter och sexpartners och eventuella partners osv. som gillar det och kanske skickar liknande bilder tillbaka. Och det är helt okej. 
3. Om någon av dessa partners/flörtar/ligg, efter att relationen tagit slut, laddar upp dessa sexiga bilder på en webbsida för att förstöra och straffa och skamma och hämnas, SÅ ÄR DET DENS FEL att dessa bilder hamnar på porrsajter. Uppladdarens fel! Killens fel! Exets fel!! Alltid! Aldrig nånsin den utsattas fel. Hur jäkla svårt ska det vara att få in i huvudet? 
4. Jag får själv också lägga upp hur många lättklädda bilder på mig själv som jag vill på sociala medier. Det är helt jävla okej. 
5. Det är däremot inte (INTE) okej för någon annan att stjäla dessa bilder och lägga ut på en äcklig jävla snusksida på internet. Det har jag inte gett samtycke till genom att publicera bilderna på min egen sociala media. 
6. JAG FÖRSTÅR INTE HUR DET KAN VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FATTA?!? Att hämndporr ens existerar är så himla tragiskt.

torsdag 17 november 2016

Usla laidback-pappor

Jag såg det där klippet från Tv4 angående fars dag med fucking Peter Jihde, Martin Melin och Bingo Rimér (var det väl, orkar inte ens googla). I alla fall satt Martin Melin och snackade om hur bra pappa han var och hur gött det är att pappor är så jävla laidback och sköna. Han drar på ungen en termooverall fast det är varmt ute för han är för cool för att bry sig. Sån där skön kille, ni vet?

"Det är inte lika viktigt för pappor att behöva hävda sig", säger Melin. Nä, men det är ganska viktigt att ta hand om ditt barn på ett bra sätt, kan jag tycka dårå. Typ, ta på den rimliga kläder i förhållande till vädret. Så inte barnet kommer må kasst och typ dösvettas hela dagen.

Bingo håller med Melin och menar också att kvinnor har en tendens att "overdo it". Det kan kanske tyckas så om en själv INTE GÖR ETT SKIT. Och bara är så jävla Martin Melin-cool och obrydd inför allt.

Peter Jihde tycker att pappor är bättre på "inte-grejer", typ att inte gå till barnet som har slagit sig. Och tycker att pappor får för lite credd för det. Ah, ni är skitbra på inte-grejer. Typ som att inte vara där, inte ställa upp, inte hjälpa till, inte vara en bra person i barnens liv. Skitbra är ni!

Sådana här laidback-pappor är kassa pappor. Så enkelt är det. Usla!

Och samtidigt är jag med i en mängd olika grupper på facebook som handlar om föräldraskap och där har frågor trillat in i veckor från olika mammor om tips och idéer på presenter att ge sina barns pappor på fars dag. De gör sitt yttersta för att fars dag ska bli en fin dag. Gör sig till och kämpar för att det ska bli bra och fint. Och så sitter den där jävla Bingo och tycker att alla mammor overdo it. Och jag blir så ledsen.

Och så undrar jag om pappor gör liknande. Inför mors dag. Skriver pappor, inte sköna, laidback Melin-pappor, det fattar jag, men andra pappor, skriver de till olika grupper om föräldraskap de är med i på facebook och vill ha tips om mors dags-presenter? Är de ens med i sådana grupper? Gör pappor i allmänhet så? Liksom, standardpappan? Letar de presenter, lagar frukost, uppmanar barn att rita teckningar, ringer svärföräldrar, styr upp fikor och middagar, lägger upp hyllningar på sociala medier och så vidare på mors dag? Det spontana svaret känns som att det är ett nej. Och det är så himla hemskt. Att standardpappan i det här landet ska vara en jävla Martin Melin-pappa är så tragiskt att det knappt är klokt. Stackars barnen! Stackars mammorna! Stackars mänskligheten! 

tisdag 15 november 2016

First Like

Jag är dödsförtjust i skräckisar. Jag hade en period i typ sjuan där jag och mina kompisar alltid gick till videobutiken och hyrde skräckisar och kollade på. Och blev svinrädda. En gång hade jag ett födelsedagskalaskalas, det var nog i mellanstadiet, och jag tyckte det var en svinbra idé att kolla på När lammen tystnar. Det gjorde tyvärr inte gästerna, som blev så rädda att vi fick avbryta och deras föräldrar fick komma och hämta dom. Men jag gillade det!

I alla fall. Skräckfilmer alltså. Jag har tyvärr blivit lite räddare på äldre dar och drar mig en aning för att se läskiga filmer. De lever med mig så länge och jag har svårt att skaka av dom. Jag lider fortfarande av sviterna efter Paranormal Activity och den släppes ju 2009. (För att inte tala om Blair Witch Project!!)

När jag såg att en liten skräckfilm låg på SvtPlay var jag bara tvungen att se den. Kortfilmen First Like ger lite The Ring-feeling med temat, men tänk Instagram istället för videoband. Jag blev rädd i alla fall. 



Filmen är skriven av Sara Bergmark Elfgren, som ju också skrivit Engelsforstrilogin, och därmed var jag ganska säker på att jag skulle gilla den. Och det gjorde jag! Jag hoppade till, jag blev rädd och jag var tvungen att visa den för Daniel. 

First Like i sin hela lilla, läskiga korthet: