måndag 27 april 2015

Tina Belcher

Jag har börjat titta på Bob's Burgers. Eller, börjat och börjat, jag är på säsong fyra. Men det går så fort att titta när det är så roligt och så korta avsnitt. 

Serien handlar alltså om familjen Belcher som äger en hambugerrestaurang, där alla jobbar. Familjen har tre konstiga och fantastiska barn, där min storfavorit såklart är Tina! Även mamma Linda är helt underbar. 







lördag 25 april 2015

6 x vardag

Så här ser min vardag ut just nu. Mest tentaplugg och tulpaner och utehäng i lilla trädgården och P3 Dokumentär i lurarna och solglasögon och glassiga vårnagellack. Och allmänna freak outs när saker inte går som jag vill. Jag lyssnar på Silvana Imam och tittar på Bob's Burgers och Bruce Jenner-intervjun med Diane Sawyer. 







Visst börjar det känns som det är vår på riktigt nu? Det har varit varmt de senaste dagarna och jag har helt lagt undan vinterjackan (snälla tvinga mig inte att ta fram den!) Träd och växter blommor och lite av den bästa tiden är väl nu, ändå. Långa, ljusa kvällar. Så himla härligt!

torsdag 23 april 2015

Det är viktigt med fina trosor ifall du hamnar i en olycka

Idag ska jag inte göra nåt särskilt. Jag ska vara hemma och tentaplugga. På sin höjd ska jag möjligtvis träffa min pappa i kväll och så ska jag definitivt gå ut med hunden. Roligare än så kommer det inte bli idag. Och ändå, ÄNDÅ har jag ägnat den senaste timmen till att hitta någonting att ha på mig. VARFÖR är det så? Varför bryr jag mig så himla mycket och varför spelar det så stor roll?

När jag har på mig några kläder som inte känns bra, så skaver det. Inte på kroppen, men i kroppen. Allt känns fel och jag känner mig inte som jag. Jag känner mig onormal och obekväm och allt annat än bra.





Och så ser jag på hur min man klär sig. Det kan ta fem minuter och han bara tar nåt. Det är möjligt att det finns en tanke bakom, kanske inte alla dagar, men i alla fall vissa. Men han verkar inte bry sig, på någon djupare nivå. Det påverkar inte hans mående. (Eller så går han runt och känner sig ful hela tiden, vad vet jag).

Jag har alltid fått höra, sen jag var liten, att det är viktigt att vara fin. Den gamla klyschan om att det är viktigt att bära fina underkläder varje dag, för tänk om en hamnar i en olycka och på sjukhus och personalen där ser ens underkläder. SOM OM FUCKING TROSORNA ÄR VIKTIGA DÅ?? Det är en sån jävla bisarr grej att lära ut till barn. En sån grej som fastnar hårt. Att det är viktigt att vara fin, vara snygg, vara tjusig. Det blir viktigare än allt annat. Vara finklädd och med borstat hår och gärna smink. Vara fin. Vara fin att se på. Vara till behag. För andra.

Jag har jättesvårt att "vara ful". Jag vill gärna känna mig fin. Sen vad fin innebär, är olika från dag till dag. Men känsla måste vara där. Annars blir hela dagen helt fel och jag känner mig sämst av alla. Så himla dumt att kläder och utseende påverkar hur jag mår. Hur jobbar en bort det? Bara utsätter sig?

Men, ja, jag valde ju en himla blus ändå. Jag går inte naken idag. Men det är en sån där jobbig blus som glider isär i knapparna över brösten. Så nu kommer jag att tänka på det hela dagen.


onsdag 22 april 2015

Gråtframkallande

Den senaste tiden har jag bara tittat och lyssnat på gråtframkallande saker. Jag har lyssnat på P3 Dokumentärer om flodvågskatastrofen och 11 september och Estonia. Och gråtit i mängder. Det är alltid kul att gå en promenad och möta en massa folk och ha tårar rullande ner för kinderna. De måste tro att en varit med om nåt fruktansvärt. Dock att det ju faktiskt är bättre när det är på grund av nåt sorgligt en lyssnat på och inte livet i sig.

Jag har inte bara lyssnat på sorgliga saker, jag har tittat på't också. Häromdagen såg jag The Fault in Our Stars igen och grät, grät, grät. Verkligen storgrinade framför datorn. Jag snyftar mig igenom avsnitt av Grey's Anatomy varje vecka. (Nästa avsnitt kommer bli grymt, förövrigt. Sån himla cliffhanger i slutet på förra! Och med grymt menar jag ju såklart bra och med bra menar jag SJUKT JÄKLA SORGLIGT.)

Varför gör jag så här? Varför vill jag framkalla tårar? Jag har alltid älskat att titta på sorgliga saker. Jag har gråtit till så många Oprah- och Extreme Home Makeover-avsnitt som helst. För att inte tala om alla serier på TLC. Herre min påve, jag går igång på direkten. Jag älskar att känna alla känslor, fast liksom ändå veta att det är på låtsas. Det är sorgligt och kanske hemskt, men det är ju definitivt inte på riktigt.

måndag 20 april 2015

Fyra bilder från helgen

Helg är alltid trevligt, är det inte? Även om en jobbar, som jag gjorde i lördags, så är det nåt särskilt med helgen. Ett litet skimmer ligger över lördagar och söndagar. 

Jag och Daniel har haft öl-gäster och nattgäst i helgen. Johan och David var här i lördagskväll. Och innan dess var vi bjudna på kalas och middag hos Daniels mamma. Att bli bjuden på mat är nåt av det bästa jag vet. Och sen sov alltså David över och hjälpte oss att plocka undan och rensa i trädgården. Precis vad gäster bör göra. Och jag köpte ett par nya solglasögon i fredags, som jag sportade i solen i söndags. 

Jag jobbade som sagt i lördags, men det var himla kul. Jag hinner ju inte jobba så ofta längre, med tanke på skolan, så det var kul att vara tillbaka. Annars har den här helgen känt som ganska ledig, för jag och min studiegrupp skickade in en inlämning i fredags och det är så himla, himla skönt att vara klar med grejer. Skicka in och bocka av. 





torsdag 16 april 2015

Utklädnad



Jag har alltid älskat att klä ut mig. Ända sen jag var liten. Leka med kläderna i utklädningslådan var alltid det roligaste. Jag gillar maskerader och Halloween. I högstadiet var jag med i gruppen som ordnade en musikal, men jag var för feg för att våga vara på scenen. Jag var en av dom som ansvarade för rekvisitan. Det var roligt nog. Att bara vara med på ett hörn.

Nu för tiden får jag nöja mig med att klä ut mig med kläderna i min egen garderob. Har en lite fantasi, finns där hur mycket som helst. Hur många personer, och världar och verkligheter som helst. Många klänningar. Som jag nästan aldrig använder. Det är ju synd.

Jag har aldrig kunnat bestämma mig för en klädstil som är jag. Som liksom känns så himla jag och så himla rätt. Jag gillar massor av olika stilar. Massor av olika valmöjligheter. Olika personligheter.

onsdag 15 april 2015

#ImNoModelEither

När jag vaknade upp idag trodde jag inte att jag skulle finna en bild av mig i underkläder på Huffington Post Quebec, men ack så fel jag hade - för titta där är jag!

Det är alltså Amanda Kate Richards, som jag följt länge på the internetz, som startat #ImNoModelEither, detta lilla uppror eller kampanj eller vad ni vill kalla det. Hon såg underklädesföretaget Lane Bryants nya reklam under sloganen I'm No Angel, där företaget, som ofta, riktar sig till plus size-kunder och visar modeller storlek aningens större bära deras bh:ar och trosor i reklamen. Amanda Richards menar att Lane Bryants försök till att inkludera tjockisar föll platt av flera skäl. Bland annat att de uppmuntrar till smal vs tjock-tävling, det vill säga att tjocka måste klanka ner på smala, de ställer smala Victoria's Secret-modellkroppar mot deras egna större, "bättre" modeller, vilket känns allt annat än sunt och kroppspositivt. Richards anser även att Lane Bryants modeller är smaltjocka, proportionerliga, "good fatty", med välsvarvade kroppar, platta magar, stor byst och så vidare och hon själv kan inte alls känna igen sig i dom. Det finns fler sätt att vara tjock på än att ha platt mage och stor rumpa, stora bröst. Det finns banne mig många tusen sätt att ha en kropp på än så. Det är så många olika kroppar som aldrig nånsin får synas i reklam, i media. 

Richards tog ett gäng svartvita bilder på sig själv och publicerade dom på sin blogg och skrev att hon inte är någon ängel och inte nån modell heller, men hon kan klä av sig och knäppa några bilder i underkläderna. Så här skrev hon, bland annat:

Much like you, I have a body. Perhaps like you, I feel that my body isn't represented by the companies that sell me clothing, everything from my outerwear to my underduds. Unfortunately, because I am a plus-size woman, I am routinely persuaded that I should be happy with the options available to me: Happy with the clothes, happy with the size range, and happy with how it's packaged and sold to my fashion-hungry soul and perpetually unsatisfied closet.
I am a size 18. I am white, young, able-bodied, cis-gendered, and fit most of society's "acceptable" beauty standards. I'm no model, but looking at me isn't looking at something particularly different or unusual. For all intents and purposes, I operate at the same level of privilege as a woman you'd see in a Lane Bryant campaign, the only difference being that the fat on my body isn't as "correct" as theirs. No, my body isn't proportional. No, my stomach isn't flat. Yup, I've got stretch marks. Yup, my one boob is smaller than the other, and I'm not particularly busty for my size. No, my skin isn't even or smooth.

Sure, these are absolutely minor differences, between myself and these models. But when I look at their pictures, the minor differences are what keeps me from seeing myself, from seeing my body. If I feel that way, I can't imagine what the legions of other women, the ones who are strikingly different from these models, must feel.


Och jag kan hålla med så himla mycket. Jag har aldrig sett någon kropp som ser ut som min i en reklamkampanj och jag känner mig aldrig representerad i reklamen. Modellerna verkar bli tunnare och tunnare och när jag ser en modell som faktiskt ser ut som en storlek 38, då är det en PLUS SIZE-modell! Och jag blir så jäkla trött. Alldeles matt. Och arg! Hur kan "normalt" (va fan det nu är??) vara size zero och plus size har blivit vanliga storlekar, typ 38-40? Detta är ju helt sinnessjukt. Det måste vara så himla många människor som aldrig nånsin får känna sig synliga eller känna att deras kropp är värd att visas. Så många som aldrig vet hur kläderna eller underkläderna kommer sitta på dom, för en modell med deras kropp gör aldrig nånsin reklam för kläder. 

I alla fall så skrev Richards att det skulle vara ballt att se bilder på andra som inte heller känner igen sig i reklamen eller som vill ge en mer nyanserad bild av kroppar. Och jag var ju inte sen att hoppa på det tåget - som synes.