söndag 21 december 2014

Ett helt jäkla år!

Idag, den 21 december 2014, har jag och Daniel bott i vårt lilla radhus i ett helt år! Herre min påve, så fort det gått. Det känns som alldeles nyss vi fick nycklarna och sakteligen började flytta hit kartonger och lampor och mattor och småmöbler och sen, för prick ett år sedan, gick stora flyttlasset. Vi hade hjälp från massor av vänner och familj och utan dem hade det inte alls gått. Med deras hjälp gick det istället jättelätt och smidigt.

Här följer en kavalkad av bilder från året som gått i huset:

Det här var den första bilden jag lade upp från huset. När vi hade fått nycklarna och allt var hundra procent klart och vi stod här och skulle bo här.


Vi åt vår första middag i huset på golvet i vardagsrummet och bara njöt över hur rätt allt kändes. Innan vi visste att vi skulle få bo här, innan vi vunnit budgivningen och köpt det, när vi bara sett det på Hemnet och blivit så himla intresserade och sedan varit och tittat på visningen, oj vad mycket jag drömde och fantiserade om att bo här. Jag ville så himla, himla gärna bo här. Jag minns att jag gick till simhallen för att tänka på nåt annat men det slutade med att jag simmade längd efter längd och bara fantiserade om storleken på huset och trädgården och braskaminen och tegelväggen. Jag blev alldeles kär i det här radhuset. Det var några lååånga veckor av väntan och längtan.


Och sedan föll det sig så att det var vi som fick det! Helt sjukt egentligen. Det var det enda huset vi tittat på och det enda som jag var intresserad av. Och så blev det vårt! I början var jag alldeles nyförälskad och gick runt med Blixten i omgivningarna och tyckte att jag bodde på det bästa stället någonsin (det tycker jag fortfarande!).


Vi flyttade alltså in tre dagar innan jul och det var lite kaosigt, men vi hade så sjukt många människor som hjälpte till och fixade hos oss. Jag minns hur jag och mamma plockade in allt porslin i skåpen i köket och packade upp alla kartonger och min mamma är en sån himla bra arbetsledare, för när jag ville ge upp så peppade hon mig att fortsätta, så tillslut blev det mesta klart jättefort. Och det var så skönt.


Jag drack glögg och sorterade böcker till bokhyllan. Jag plockade och ordnade och åkte in till stan för att köpa adventsljusstakar, för det måste faktiskt vara lite julmys i ett helt nytt hem.


Blixten hittade sig så småningom till rätta i detta, mycket större, boende. Han var ju van att bo i en liten två, så detta måste känts chockerande stort. Men nu stormtrivs han.


Och tiden gick och vi fick i ordning mer och mer. Satte upp några sneda tavlor på väggen.


Våren kom sakta men säkert, och vi grillade så ofta vi bara kunde, även när det blev kallt på kvällen, bara för att vi kunde. På dagarna hängde vi i trädgården. Blixten hittade favoritplatsen bland tulpanlökarna.



Och tulpanerna kom! Herre, jag har aldrig sett så många tulpaner i mitt liv. Hela rabatten var proppfull av röda och gula och orangea tulpaner. Det kändes så fint och lyxigt, tyckte jag. Det var en sådan överraskning att de kom. Vi köpte huset av sonen till tanten som bott här, huset blev till salu när hon gick bort, och han var inte så noga med att berätta att trädgården exploderar av tulpaner på våren.



När det blev varmare kunde och ligga i solen och läsa, vilket är en av mina bästa sysslor. Blixten låg ofta i skuggan under mig. Så himla drömmigt att ha en egen trädgård där jag kan vara alldeles för mig själv, utan folk som ser in.



Trädgården med uteplatsen var bästa hängstället hela våren och sommaren. Ibland kändes det som en underbar ungdomsgård med folk överallt. Vi drack öl och vattnade blommor och spelade musik. Och till och med på min födelsedag i oktober kunde vi sitta på den inglasade altanen.





På hösten renoverande vi badrummet. Det var 70-talssunkigt i en grön nyans med platsmatta och trasig tapet, men nu är det glänsande vitt och 100 gånger snyggare och mer praktiskt.



Nu har vi satt upp ljusslingan i rhododendron igen och det är kallt ute. Det är fortfarande lite tomt på sina ställen i radhuset. Fortfarande lite glest med möbler. Men som jag trivs fortfarande! Jag älskar att bo här!

Lucka 21: En bild på någon som du ska fira jul tillsammans med


Jag ska fira jul med massor av folk, till exempel min lillebror! Som inte alls är så himla liten. Men han är yngre än mig, vilket för alltid kommer betyda att han är liten. Jag träffade honom idag också, för övrigt. Så jag behöver liksom inte vänta till julafton. Vi ska träffas i morgon med och julklappshandla det sista. Jag och min lillebror träffas och umgås mycket och ofta. En av våra bästa sysslor är att gå långa promenader med hundarna och titta på hus och undra vilka som bor där och hur deras liv ser ut. Döma fula julbelysningar och hylla fina. En annan favoritsyssla hos oss är att hänga på Hemnet i timmar och titta på hus och lägenheter som är till salu. Drömma oss bort. Eller skratta åt fula tapeter och konstiga mäklarfotografier. Och fika och dricka kaffe i mängder. Eller äta pizza! Det är vi bra på.

(Detta var det tjugoförsta inlägget i Emily Dahls julkalender. De tidigare luckorna hittas här.)

Oh my god, look at that face, you look like my next mistake.


Jag och Blixten brukar alltid ta en julaftonsbild på oss (ja, jag är en crazy doglady), så jag tänkte att vi skulle träna idag, så han är camera ready på julafton. Det är ju viktigt, sånt där. Blixten brukar oftast tycka att precis allt annat är bättre och roligare att titta på än just kameran. Men jag tycker det gick ganska bra.


Och jag var ju tvungen att övningsposera jag med (som om jag inte har nog övning i det?). Så här fräsch är en när en levt på socker, i form av juleskum och Paradisaskar, en dag på jobbet, för alla fina vårdtagare och anhöriga ger oss julgodis.


lördag 20 december 2014

Lucka 20: En bild från ett äventyr du gjort i år


Mitt äventyr är både kroppsligt och känslomässigt. Mitt äventyr handlar lite om att bryta normer och ideal och prova någonting nytt, något som faktiskt känns vågat. Mitt äventyr i år har varit att låta en stor del av mitt kroppshår växa ut. 

Jag haft långt, helt utvuxet benhår och armhålehål och jag har slutat raka bikinilinjen. Att gå en sommar med helt håriga ben låter helt chockerande för vissa och för andra är det ingenting. Jag själv låg någonstans mitt emellan. Jag har aldrig (som vuxen) tyckt det varit "äckligt" med kroppshår direkt, men jag har alltid försökt hålla benen rakade, särskilt på sommaren, för jag alltid vetat att det ansetts snyggt och sexigt. Och jag har gärna velat vara snygg. Den här sommaren har jag haft helt håriga ben för första gången. Inte bara lite orakade, eller stubbiga, utan full hårväxt. Vissa dagar tänkte jag inte ens på det och det kändes jättelätt, men andra var det betydligt svårare. Särskilt vid festliga tillfällen kändes det svårt, tycker jag. Tillfällen när en förväntas vara söt och tjusig och kvinnlig i någon liten klänning och så komma där med håriga ben. Jag var nära att falla för trycket några gånger och raka bort allt, men jag höll mig. Och det kändes som en jäkla vinst! Att ha släta, hårfria ben (och armhålor och exakt hela kroppen!) är ett sådant starkt ideal för kvinnor och att bryta mot det kändes ganska skönt och som ett litet fuck you mot hela patriarkatet. 

I somras var jag på släktkalas med min mans familj och där överhörde jag två systrar prata med varandra. En var runt 15 år och en runt 12. De pratade om just benhår och den yngre beklagade sig för att hennes benhår växte ut så fort och var så kraftigt och mörkt och liksom äckligt och storasystern gav råd och hur hon borde raka, till exempel tyckte den äldre att det räckte med att raka underbenen och låta låren vara. Bägge två hade rakade ben. Och jag satt mitt emot och blev lite dyster för ungdomen. Tänk att en ska behöva känna att ens ben är äckliga och fel för att de är alldeles normalt håriga. Jag tänkte likadant själv när jag var i den åldern. Vilka jävla svin som lärt unga tjejer att tänka så! Och så kände jag ett litet hugg i bröstet samtidigt, av att jag var äcklig och okvinnlig, för där satt jag och var alldeles hårig  (jag vet dock inte ens om flickorna hade lagt märke till mina ben). Men samtidigt kände jag mig stärkt i mitt beslut. Att inte raka. Det känns som att jag är på rätt väg. På en friare väg. Bort från normer, tvång och ideal.

Det är befriande att inte raka sig. Så har det känts för mig. Att låta armhålehåret fladdra för vinden i linnen och skita i att passa in i nån idiotisk kvinnonorm. För mig personligen så har min hud aldrig ens gillat att bli rakad, den är känslig och blir röd och irriterad och jag får plitor. Inte skönt på något sätt. Ändå har jag hållit på med det så länge. När jag var liten trodde jag inte ens att kvinnor hade hår under armarna. Jag blev jätteförvånad första gången som jag såg det på en kompis mamma i typ lågstadiet eller nåt. 

Jag tror det skulle vara bra för många att prova att sluta raka sig ett tag. Det finns säkert fler med mig, sådana som rakade av bara vana, för det var så "en skulle göra". Fler som kanske trivs bättre orakade. Jag tror det kan vara viktigt att prova. Se hur det känns. Bryta mot normen lite. Sen kanske en hellre rakar ändå, men då har en i alla fall provat. Då blir det ett aktivt val att raka istället för slentrian. Men jag lovar, det är frigörande att sluta, att stå emot, att göra tvärtom. Det är ett jäkla äventyr. 

(Det här var den tjugonde luckan i Emily Dahls julkalender. De tidigare luckorna hittas här.)

fredag 19 december 2014

What we know

Vad har jag roat mig med denna fredagskväll då? Jo, jag har firat att det är jullov genom att panta en massa burkar, köpt godis och lyssnat på säsongavslutningen av Serial.

Och jag gjorde det iklädd mina fantastiska, nya byxor.



(Vilken rynkig hand jag har, förresten?)

Lucka 19: En bild från din semester/ditt sommarlov


En helg i juni for jag och Daniel ner till Öland för att fira hans mormors 75-årsdag, och två andra födelsedagar. Ett trippelfödelsedagskalas. Ungefär hela Daniels släkt var där, i Daniels familjs sommarhus, och det var en helg sjukt svettig och varm helg. Någonstans på lördagseftermiddagen, innan alla gästerna kom, kände jag, Daniel, Daniels syster Emelie och hennes pojkvän Pontus oss alldeles överflödiga och i vägen för alla vuxna som festfixade och lagade mat och tände grillar och dukade, så vi gick en liten promenad bland väderkvarnar och lador.

Vi hade det himla mysigt och varmt och kände oss lite glatt förfestiga, så vi tänkte att vi skulle fånga ögonblicket med en fin gruppbild. Vi såg framför oss hur fin och tjusig bilden skulle bli. Vi var alla lite somrigt, festligt klädda och glada. Det var alldeles grönt och blommigt omkring oss och med en liten stenmur och en röd lada i bakgrunden. Jag tänkte att vi kunde fånga sommar-Öland och oss fyra i våra bästa ungdomsår. En sån där bild att se tillbaka på när en blir gammal. Vi ställde kameran på en mur, med kossor i bakgrunden, och ställde in självutlösaren. Ett, två, tre.

Och detta är ju då resultatet av den fina gruppbilden. "Fina". Haha, asså, jag dör typ av skratt när jag ser den här bilden. Så sned och felkomponerad på alla sätt. Vi tog en till sedan, när ansiktena var med och den är om möjligt ännu fulare och töntigare. Vi var liksom klämt ihop oss i mitten av bilden (varför?!) och alla ler något fånigt litet leende och jag tror det är den töntigaste bilden tagen på oss nånsin.

(Det här var den nittonde luckan i Emily Dahls julkalender. Tidigare öppnade luckor finnes här.)

torsdag 18 december 2014

Inofficiell klädkod


Jag vet inte om jag och Jenny varit i samma grupp för länge, men idag såg vi ut så här. Typ exakt samma kläder. Leopardbyxor med svart överdel. Stilrent och classy. Men det sägs ju att en blir som en umgås, osv. Det är tydligen sant.

Snart är den här helvetesveckan över, för övrigt. Heldagsföreläsningar i skolan i anatomikurs och totalt fullt upp på kvällarna. Det ska bli så sjukt skönt med helg och sedan jul.

Lucka 18: En bild på något fint du fått i år (present, mail, sms)


Jag tycker att jag får mycket fint hela tiden. Det här året har jag fått en dator i födelsedagspresent (som kanske inte är så fint, men sjukt bra och nödvändigt) och jag har fått en blombänk i koppar av farmor och jag har fått ett intagningsbesked till en utbildning jag verkligen ville gå. Och massor av fina sms och glada mejl.

Och sedan så har jag ju fått massvis med fantastiska kommentarer! Både på bloggen och på Instagram. Jag blir så himla glad i lillhjärtat när jag får en peppande/snäll/bra/glad/smart/rolig kommentar. Det är så himla roligt och gör det så värt att vrida ut och in på mig och skriva personligt och lägga ut bilder på internet. Jag blir så glad av alla kommentarer men sådana som på bilden är alldeles speciella.

När jag sitter här och skriver och postar inlägg så är det ibland svårt att tänka att det är någon som läser det. Att det finns någon därute. En mottagare. Att någon läser och tar till sig och håller med eller inte håller med alls. Att någon ser bilderna och texterna. Så när jag får en kommentar är det en så rolig påminnelse om att jo, det är faktiskt ett gäng som läser. Som tycker till. Som kanske känner igen sig. Eller blir glada av det jag skriver. Eller arga. Kanske tycker jag har helt fel. Men det finns någon därute i alla fall. Framför sin egen skärm. Det är ganska spännande.

(Detta var det artonde inlägget i Emily Dahls julkalender. Tidigare öppnade luckor finnes här.)

Bilder från en morgonpromenad


Jag älskar vintriga, frostiga dagar och så här tjusigt var det en morgon nu i veckan när jag och Blixten var ute och gick. Alldeles kallt och isigt. Vi gick ut mot havet lite, för att titta på utsikten.





Han måste ju undersöka varenda buske och grässtrå och sten och träd. Undersöka hela skogen. Och stranden. Sådant är viktigt när en är hund.


(Lilla tungan!!)





Han är så liten, men så himla ståtlig.



onsdag 17 december 2014

Lucka 17: En bild från i höstas som ger dig höstfeeling


Regnvåt gata, gula och orangea löv, långbyxor, kängor och vinrött. Den här bilden från i början av oktober känns så himla höstig, tycker jag. Jag vet att sommaren verkligen är slut på riktigt när löven faller och jag kan bära kängor. Och det känns alltid så bra. Jag är en sån person som är så sjukt trött på sommaren när den börjar närma sig slut och jag bara längtar efter kyliga morgnar och krispiga dagar. Och just oktober är kanske min bästa månad. Och den månaden är verkligen höst för mig. Det är månaden när sommarvärmen tar slut på riktigt, det blir nya höstiga tider och det är också månaden som innehåller min födelsedag.

Jag älskar hösten. Jag älskar kyla och halsdukar och varma kläder och mörker och tända ljus och Halloween och skräckfilm och rödvin och att tända en brasa i braskaminen.

(Det här var den sjuttonde luckan i Emily Dahls julkalender. Tidigare öppnade luckor hittas här.)

tisdag 16 december 2014

Vongole!

I torsdags kom min pappa på att vi helt klart borde ha en torsdagsmiddag, så han, jag, Daniel och min lillebror bestämde oss för att laga pasta vongole. Så. Sjukt. Gott. Helt klart en av de bästa maträtterna som finns.



Jag älskar mat som liksom slängs upp på fat så där lite Jamie Oliver-eskt.


Lucka 16: En selfie/ett självporträtt du tagit i år



Jag fullkomligt älskar selfies! Alltså, jag har väl aldrig varit med om en svårare uppgift än att välja ut EN selfie jag tagit i år. Hela min Instagram är en parad i fantastiska selfies.

Den här i från i somras när jag svettades i ett provrum. Den är inspirerad av bästa Rae i My Mad Fat Diary. Bara en sån sak gör den ju världsbäst. Men jag skulle kunna välja tusen andra bilder, för jag är helt klart en van selfietagare. Selfies är bäst, helt enkelt. Selfies visar mig på det sättet jag vill bli visad. Där får jag en chans att bestämma mitt eget utseende, mitt eget uttryck. Jag har full kontroll.

Jag har makten över hur bilden ser ut. Jag har makten över vad jag vill visa upp, lyfta fram. Kvinnor ska alltid se så jävla perfekta ut, så *naturliga* men skam den som faktiskt tycker den är snygg. "You don't know you're beautiful, that's what makes you beautiful" som One Direction sjunger. Du ska inte tycka att du är snygg själv, du ska bara vara så där blygt, ljuvt leende och så himla naturlig och äkta och aldrig nånsin försöka vara snygg. Fuck det, säger jag. Jag tror det är sunt att tycka en själv är snygg. Tyck en själv är cool. Tycka en själv är bra. Att en duger. Jag tycker jag är skitsnygg ibland. Jag älskar att spegla mig, för jag är så himla läcker. Selfies ger mig chansen att utveckla och framhäva detta. I samma One Direction-låt sjunger grabbarna att tjejen är så snygg att hon "don't need make up, to cover up". Det är en så vanlig misstolkning som män gör. Att vi använder smink, kläder, är allmänt snygga för att dölja någonting, för DERAS skull?! Det skulle aldrig falla mig in att sminka mig för en man. Jag sminkar mig för mig! De flesta killarna vet noll om smink så jag skiter ganska totalt i deras åsikter kring det. 

Selfies är ett område där kvinnor regerar och tillåter sig själva och varandra att se ut exakt som vi vill och peppar varandra. Heja selfies!

(Det här var den sextonde luckan i Emily Dahls julkalender. De tidigare öppnade luckorna finnes här.)

Veckans gnällinlägg

Saker jag vill gnälla på:

1. Att Anders vann Big Brother i torsdags. :( Jag har hejat på Anna hela säsongen! Anna var så himla bäst, men hon kom tyvärr bara tvåa. Ingen chock där dock, Anders verkar ha varit storfavorit länge. Tråkigt storfavorit måste jag säga. Han låg bara och segande i sängen fösta delen av säsongen och sedan blev han en typisk elak "buskille", som jävlas med alla, är taskig, gömmer mat och prylar, tyclker han själv är ASROLIG, men när något gör något mot honom är de "barnsliga" och inte kul alls. Tråkkille, säger jag. Han och Pelle, jävla idioter. De försöker framställa sig som bra killar, men mig lurar de inte. Hela deras hat mot Krissy avslöjar deras riktiga jag. Nä, heja tjejerna, säger jag! Det var ett gäng fantastiska tjejer med den här säsongen. Särskilt Anna då, den utpräglade tävlingsmänniskan som gjorde allt för att vinna och vara i final, samtidigt som alla därinne verkade gilla henne. Hon tog allt med en klackspark och kunde skratta åt sig själv. Underbart!

2. Big Brother igen. Ja, det blir mer Big Brother-gnäll. Det faktum att John och Philip ens blev inbjudna till finalen och stor där i tv och blev intervjuade och chitchattade om sin flickvänner och hur bra livet var nu. De är alltså samma killar som blev utslängda ur huset för att de försökte TVINGA en kvinnlig deltagare till oralsex. TVINGA!! Och den kvinnan var också med i finalsändningen och fick stå där med de männen. Fy fan! De borde varit portade for life.

3. Nästa gnällgrej är inte BB-relaterat. Utan det handlar om mitt hår. Mitt hår blir lätt smutsigt och fett och det blir liksom fult över natten och sen på morgonen går det typ inte att rädda utan jag måste börja om från början med hårtvätt osv. Så meningslöst! Igår kväll såg mitt hår perfekt ut! Värsta volymen och formen och allt var bra. Och sen när jag vaknar nu på morgonen så är det bara platt och snett och lite smutsigt. Kan det inte bara hålla sig fint under natten?!

4. Att nåt har hänt med datorn/program/webbläsare (är ingen teknikperson om vi säger så) så att jag inte kan se amerikanska Netflix eller Viaplay! Detta är typ katastrof i mitt  liv. Netflix är ju mitt bästa intresse. Känner mig tom nu.

5. Att det här är världens mest stressiga vecka. Jag har sjukt mycket i skolan och lika mycket att göra på fritiden med möten osv. Sista veckan innan jul. Typ allt ska "bli klart" innan helgerna. Så sämst! Jag vill ha jul och nyår NU, jag orkar inte vänta.

6. Att jag inte kan hantera glitternagellack längre?? Utan har blivit besatt av att pilla, pilla, pilla bort allt. Det är en sån skön känsla när naglarna är helt fria från glitterfängelset. Vilket är helt fel, för jag älskar ju glitternaglar. Ju mer glitter desto bättre, men det är så pillvänligt att det är sjukt. Igår satt jag hela föreläsningen och pillade bort allt guldglitter så naglarna var helt rena sedan. Och det var så skönt.

måndag 15 december 2014

Lucka 15: En bild på en person som får dig att skratta


 Min man får mig att skratta exakt varje dag. Hela tiden. Han är den knäppaste, smartaste, roligaste människan jag vet. Han är en mycket bra person att bo ihop med, för jag har aldrig tråkigt. Och han uppskattar min rolighet (nästan lika mycket som jag gör!).

(Det här var det femtonde inlägget i Emily Dahls julkalender. Tidigare öppnade luckor hittas här.)


Fat girl don't hate her body, fat girl hate the world

Lite måndagspepp så här sista, långa veckan innan jul. Jag har fortsatt att lyssna/titta en hel del på sån här spoken word/slam poetry vet inte vad det kallas, men jag vet att jag gillar't. Det är något med rytmen som är väldigt trevligt. Och innehållet, såklart! Arga, peppiga, feministiska texter med budskap om kroppspositivitet och självacceptans och samtycke och sex och frigörelse, till exempel.



Så, varsågoda! Det var väl ett bra sätt att börja veckan?