It's like finding a hidden door, in the house you always lived in

För mig krävs det träning för att se min kropp som endast en kropp. Det är ju skitsvårt. Att se den så. Den är ju nedtyngd med en massa, massa stenar om hur en "perfekt" kropp ska se ut. Stenar från samhället och media och barndomen och historien och precis allt. Detta jävliga patriarkat vi lever i. 

Det är inte lätt. Att se kroppen som en kropp som är min. Bara, bara min. Det är klurigt. Det krävs träning. Jag kan träna genom att till exempel hänga runt naken hemma. Och sen titta på kroppen i en spegel. Försöka att inte ändra, vinkla, förändra, suga in och så vidare, för att kroppen ska se mer "smickrande" ut. Utan titta på den exakt som den är. Kanske titta på den ur andra vinklar än jag brukar. 

Och sedan fotografera kroppen. Rakt framifrån och från sidan och bakifrån och från alla vinklar och vrår. Titta på bilderna. Se kroppen för vad den är. Och sedan komma till den ganska najsa fasen: FAKTISKT GILLA BILDERNA. Gilla kroppen! Uppskatta kroppen! Det är en sån fantastisk känsla. Att gå runt och pendla mellan att tycka kroppen är ganska neutral som bara är och att tycka att den - JAG - är megasnygg! Jag når inte dit hela tiden, men oftare och oftare. Och det är en sån jäkla vinst. Det är något som borde vara självklart, men som vi alla vet tyvärr inte är det.  

Min kropp är bara min och får se ut exakt hur den vill. Den behöver inte utföra något för att förtjäna något annat. Jag har länge ogillat kroppen. Tyckt att den varit fel på olika sätt. Betett mig därefter och undvikit att göra vissa saker, som att hänga på stranden och att ha på mig vissa kläder. För jag har trott på lögnen att vissa kroppar inte får synas överallt, eller gå klädda i vad som helst. Men! Det är bara det. En lögn. Ett hittepå! En falskhet! Alla kroppar med tillhörande människa får se ut och göra exakt precis vad de vill. Jag och min kropp vill till exempel bada naken och äta smågodis (inte nödvändigtvis på samma gång) (men kanske på samma gång, det låter ju najs).

Ju mer jag förstår och kommer ihåg att det faktiskt är en lögn ju bättre mår jag. Det märks så tydligt. Allt blir roligare och rimligare om jag inte går runt och tänker på min kropp och hur den ser ut hela tiden. (Förutom när jag kollar i spegeln och ba Jäklar vilken snygging!!).

Världen förtjänar att få se min göttiga kropp. Ibland. När jag vill. När jag godkänner det. När jag säger att det är okej. (Detta är så förbannat viktigt!)

Här på bilderna är den sedd lite underifrån med magen i fokus. Och hudbristningar! Dessa märken i huden som så sällan får synas, men som är så himla vanliga. Som precis alla kan få och ha. Alla kön och alla åldrar och alla olika personer som finns. Kan ha bristningar i huden. Men det vet en knappt om. För det verkar som de alltid, alltid döljs. Göms undan. Photoshoppas bort. Försvinner under kläder. Det är lite synd. Det skulle vara gött om de bara fick synas. Bara fick vara. 

Jag gillar min mage. Nu. Det har jag inte alltid gjort. Men nu gör jag det. I all dens mjukhet. Nu kan jag se alla fantastiska fördelar med att ha en frisk mage. En mage som aldrig ger mig besvär, och alltid ger mig väldigt regelbunden avföring. En glad mage är viktigare än en kan tro. (Även om den, som i detta fall, sitter på en tjurig person.) 

Jag tycker den här textraden från låten This Body av fantastiska Hello Saferide sammanfattar det så himla fint:

It's like finding a hidden door, 

in the house you always lived in.

With a secret room, and it hold diamonds and pearls.