Böcker jag läst 2015

Jag har med åren blivit en ganska dålig bokläsare. Jag brukade läsa hur mycket som helst, men jag har blivit en sån där som inte hittar tiden och hellre tittar på Netflix för det är liksom lättare. På den ljusa delen av året, samt på lediga morgnar och förmiddagar läser jag mycket mer än annars. I år har det blivit roligt att läsa igen och även om jag inte har läst hela sjukt många böcker, så är det väldigt många fler än tidigare år.

Här kommer en lista på böcker jag läst 2015 (jag har säkert glömt nån, men det är typ alla).

Yes Please av Amy Poehler. Jag gillade den, men blev lite besviken på grund av skyhöga förväntningar. Jag skrev om den här.

The Girl on the Train av Paula Hawkins. Älskade den här boken! Jag gillade hur Rachel tittar och fantiserar och vill så gärna att saker ska vara så annorlunda än vad de är. När jag läste ville jag mest skrika "Vad är det som har hänt?!". Det är så spännande och lite obehagligt.

Not that Kind of Girl av Lena Dunham. Jag gillade att den var så öppen och ärlig, men det är överlag det jag gillar med Lena Dunham. Annars tycker jag hon gör sig bättre på tv/film än i bokform.

The Secret History av Donna Tartt. Den här boken sträckläste jag och ville bara bli klar så jag fick veta hur det slutade, men samtidigt inte alls bli klar FÖR DÅ ÄR DET JU SLUT! Den var superbra och spännande och den är väl lite av en klassiker så jag är inte förvånad att jag gillade den. Jag skrev lite om den här.

Lollo av Linna Johansson. Lollo läste jag ut på en förmiddag för 16 veckor sedan. Den var så jävulskt bra och jag kunde bara inte sluta läsa när jag börjat. Den där känslan när en är ung och inte vet vad en vill, men vill så jäkla mycket. Att vara arbetslös och dricka alkohol och hänga med kompisar och drömma sig bort och få tiden att gå. Och sen pang så händer något.

Four av Veronica Roth. Den här boken fick jag i julklapp förra året och den är väl inte så sjukt upphetsande, men jag gillar hela Divergent-serien så då är det ju alltid kul med fler böcker, men jag vet inte om denna var nödvändig direkt.

We Were Liars av E. Lockhart. ÄLSKADE den här boken. Har läst den tre gånger i år och den är som en perfekt liten godisbok till bok. Den är vacker samtidigt som spännande och har en bestående känsla av att nåt brutalt har hänt, men jag vet inte vad.

How to Build a Girl av Catilin Moran. Kanske förvånande nog (kanske inte) så gillade jag den här romanen mer än jag gillat Morans andra böcker icke-skönlitteratur böcker. Den är väl visserligen starkt influerad av hennes egna liv, men jag gillade det. Särskilt den ganska ärliga beskrivningen av att vara ung tjej. Och så är det ju ganska lätt att gilla hela grejen med att få ett flådigt journalistgig i jätteung ålder.

The DUFF av Kody Keplinger. Jag minns helt ärligt inte så mycket av den här boken. Jag läste den efter att ha sett filmen, och det är svårt att skilja dem åt i mitt minne. Filmen gillade jag i alla fall, typiskt bra tonårsfilm. Dock att jag själv har helt klart varit lite av en DUFF (designated ugly fat friend) och gillar känslan av att slå tillbaka.

How to be Bad av E. Lockhart, Sarah Mlynowski och Lauren Myracle. Asså den här boken köpte jag endast för att E. Lockart hade blown me away i och med We Were Liars, men jag blev mycket besviken. Det är en visserligen en mysig bok om typ vänskap, men nej den var tråkig. Och definitivt inte i We Were Liars-klass.

Wild av Cheryl Strayed. Det är en typiskt Eat, Pray, Love-känsla i den här boken och i min värld är det nåt bra. Jag vet inte, men jag gillar hela grejen med att totalt bryta ihop och sen ge sig ut i naturen och bara köra. Det är nåt göttigt i det och efter att ha läst Wild vill jag bara ut och vandra i USA. Liksom uppleva naturen och prata med en räv i skogen och se alla fina soluppgångar. Och börja må lite bättre.

Hatet av Maria Sveland. Hatet handlar om antifeminism och är lika obehaglig som viktig.

Kära Liv och Caroline, av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Liv och Caroline svarar på alla livets möjliga frågor. Ibland är det klokt och svårt och ibland är det lättsamt och roligt. En göttig blandning.

Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist. Läskig novell om ett par som köper ett hus med speciella omständigheter. Efter att ha läst denna är jag så himla glad att jag inte har en källare i huset där jag bor.

Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist. Helt klart årets vidrigaste bok. Men på ett bra sätt, så klart. Jag älskar John Ajvide Lindqvist och hetsläste Himmelstrand förra året och var fruktansvärt peppad på Rörelsen. Och blev inte besviken alls, för det var fruktansvärt obehaglig och läskig och fantastiskt bra. Jag kan inte förstå hur det finns folk där ute som inte gillar Ajvide Lindqvist?! Helt sjukt ju.

Snyggast på festen av Nina Hemmingsson. Detta seriealbum fick jag i födelsedagspresent och att få når av Nina Hemmingsson i födelsedagspresent är ju alltid hela rätt och jag har igenkänningsläst igenom hela med stort nöje. Jag fullkomligt älskar känslan i Hemmingssons verk.


Och det var typ alla böcker jag läst i år. Plus kanske nån eller ett par som jag säkert glömt för att jag lagt dom på ett annat ställe och då är det faktiskt stört omöjligt att komma ihåg dom. Jag tycker ändå det har varit ett bra läs-år. Fler böcker än månader och det tycker jag är en vinst. Då har jag läst mer än en bok i månaden och det känns fint.



Under fliken Böcker och läsning skriver jag mer om böcker jag läser (inte för att det är särskilt många inte).

En sån där liten hemlighet som jag burit på ett tag

Jag har redan berättat i köttvärlden för de flesta jag känner samt på Instagram, så det känns väl alldeles rätt och riktigt att bloggen får vara med också. Det är nämligen så att det just nu är mycket mer än bara julgodis som bor i min mage! Helt fantastiskt och knäppt nog så är det även en bebis som ligger och bakas därinne. 

Det känns fortfarande lite overkligt och som jag knappt kan tro på det själv. Men det känns väldigt, väldigt fint också. Tänk att, vad som än så länge är, en liten kula på magen kan vara så efterlängtad. Jag klappar på kulan och smörjer in den och känner hur det rör sig därinne och det känns ogripbart och fantastiskt och oroligt och hel rätt. Precis som det ska kännas, gissar jag. Massvis av olika känslor på en gång.

Ibland kan jag också vara stenhård

Vissa dagar är jag coolare än andra dagar. Typ som på bilden. Den dagen kände jag mig tuff nog att motstå det mesta. Andra dagar är jag bara en liten boll under täcket.

Julkalender 2011 - 2014

Varje år i december brukar jag vara med och köra Emily Dahls fantastiska julkalender. I år blir det ingen kalender alls och varför kan ni läsa om hos Emily. Givetvis förstår jag hennes beslut, men jag kommer helt klart att sakna julkalendern. Den har varit ett givet inslag i mitt decemberbloggande i flera år. I år blir det alltså ingen, men jag tänkte att jag kan ju titta tillbaka på tidigare år istället.

Jag var med 2011 och då var temat Berätta om...  och jag berättade bland annat om en person jag beundrar:

Lucka 4 - Berätta om en person du beundrar

Okej, beundrar kanske är att ta i. Eller så är det inte det. Men i alla fall. Efter att ha sett Lily Allens dokumentärserie (Lily Allen - From Riches to Rags) har blivit lite nykär i henne. Hon verkar vara en så fin person. Jag beundrar hennes sätt att vara. Så öppen. Så modig.
Även fast det är en kamera framför ansiktet på henne. (Kanske därför? Men det tror jag inte, jag tror gott om henne). Hon grät öppet och tokskrattade öppet framför kameran (ni vet tokskratta, när man låter hjärtat tala och skrattar så tårarna rinner och ansiktet är helt rött och förvridet av glädje). Hon sade korkade saker och smarta saker. Och när hon sade något knäppt så kunde hon skratta åt sig själv, istället för att skämmas och tycka att man är dum. Hon var sig själv, helt enkelt. Hon var alldeles öppen med vem hon var. Och hur hon var. Jag beundrar henne för att hon kan vara så öppen. Jag önskar att jag kunde (vågade!) vara mer så. Jag jobbar med det varje dag, men det är svårt. Jag är en väldigt privat person. En ganska stängt person. En mussla, om man så vill. Men jag trivs inte så. Jag önskar att kunde vara mer öppen. Mer mig själv, i alla situationer. Jag känner mig ofta konstlad. Istället för att vara mig, så är jag som jag tror att andra vill att jag ska vara. Jag önskar att jag kunde skratta mer åt mig själv, och inte ta misslyckanden och problem av olika slag så hårt.
Jag beundrar Lily Allen för hennes mod och hennes öppenhet.


Jag var också med 2012 då julkalendern var bildbaserad och i slutet var jag en av vinnarna och det var ju göttigt för jag älskar att vinna. Lucka 11 handlade om framtidsdrömmar:

Lucka 11 - En bild på något som representerar dina framtidsdrömmar

För många andra verkar framtidsdrömmar vara så enkla. Så självklara. Som att det är en liten grej att veta vad en vill göra med livet. Som att det är ju bara att välja nåt, sen är det klart. Så är det inte för mig. Jag har aldrig vetat. Jag vet aldrig vad jag vill. Jag är aldrig självklar. Jag chansar och jag är impulsiv och jag bara kör. Jag är aldrig hundra procent säker på att något är rätt. På att det är det jag vill. Det är kanske därför jag är arbetslös just nu. Det är kanske därför det är så svårt för mig att vara det. För nu är jag helt rådvill. Nu vet jag inte alls vad jag vill göra. Eller, rättare sagt. Jag vill göra alltför mycket. Jag vill göra allt. 

Jag vill jobba. Jag vill plugga. Jag vill bo i hus. Jag vill bo i lägenhet. Jag vill ha en till hund. Jag tycker det räcker med en hund. Jag vill jobba med människor. Jag vill jobba inom skolan. Jag vill jobba inom sjukvård. Jag vill jobba inom industrin. Jag vill bli översättare. Jag vill skriva långa uppsatser hela dagarna. Jag vill läsa romaner och analysera hela dagarna. Jag vill starta en teater och sätta upp pjäser och bestämma allt själv. Jag vill vara min egen. Jag vill vara anställd. Jag vill ha fem små barn. Jag vill ha inga barn alls. Jag vill resa, flytta och se världen. Jag vill bo kvar i min fina, lilla småstad för alltid. Jag vill ha vinter. Jag vill ha sommar. Jag vill ha allt. På en gång.

2013 var det fina temat Berätta om... tillbaka igen. Och jag var jättepeppad på att vara med för det tredje året.

Lucka nummer 9; berätta om din stil när du var 15 år.

Jag har inte några bilder från när jag var femton. Det var ingen som hade digitalkamera, så det finns inga digitala bilder, och alla andra bilder från hemma hos mamma eller pappa. Inte för att det finns så många bilder på mig från den här tiden.

Jag var 15 år 2001 och jag kan helt ärligt inte minnas mycket av den tiden. Jag gick i högstadiet. Jag hade noga räknat exakt noll (0!) vänner. Det här är en tid som satt djupa spår i mig. Att vara 15 var den värsta tiden i mitt liv. Mycket värre än att vara 18 och förvirrad. Att vara femton och ensammast i hela världen, det har jag nästan förträngt. Kan knappt minnas det.

Så jag brydde mig inte så mycket om stil. Jag bar baggy byxor och tajtare tröjor, och var överlag ganska grungeig ibland. Jag bar knälånga kjolar, speciellt i denim, med tjocka strumpbyxor under. Varje fredag hade jag en fredagsfläta i håret, som var blont och axellångt. Jag sminkade mig inte alls under den här tiden, bara lite täckstift om det behövdes.

Jag lyssnade mycket på Alanis Morissette och Natalie Imbruglia och soundtracket från 10 Things I Hate About You. Jag tittade sjukt mycket på David Letterman, Popular och Young Americans. Jag såg Fellowship of the Ring på bio och fattade inte grejen. Jag läste dock sjukt mycket under den här tiden. Läsningen har alltid varit min räddning. Där kunde jag fly in i vilken värld jag ville. Annars var min pappa typ min bästa kompis och jag hängde mycket med honom. Jag gillade samma saker som honom till stor del, fast med tillägget att jag älskade amerikansk populärkultur och det gjorde inte han. Jag hyrde också sjukt mycket film på den här tiden. Jag kunde allt om mina favoritfilmer (år, regissör, producent osv osv pga att jag sett de så ofta, det var alltså ingen information jag brydde mig om, det fastnade bara). Jag hyrde film ungefär varje helg, kanske ett par gånger varje helg till och med. Jag älskade att åka ned till videobutiken för där kunde jag välja exakt vad jag ville, av både gamla och nya filmer.

Att få hångla eller bli ihop med någon fanns inte på kartan för mig på den här tiden. Jag var inte intresserad av sånt överhuvudtaget. Jag tänkte knappt alls på sådant, för det kändes så främmande för mig. Så långt ifrån min verklighet. I skolan hade jag klasskompisar som jag umgicks med på skoltid, men efter skolan och på helgerna hade jag ingen. Jag minns min avslutning i nian, vi hade en avslutningsmiddag där alla skulle klä upp sig och äta middag och dansa, och jag gick dit ensam. Det känns så himla sorgligt nu när jag tänker tillbaka på det. Jag klädde på mig klänningen (den var kortärmad, knälång och svart med små blommor) ensam hemma, tillsammans med pappa, jag cyklade till skolans aula själv, gick in själv, typ ingen hälsade på mig men jag hängde med mina klasskompisar, jag åt av maten och cyklade sedan hem själv. Så himla ensamt. En ska inte behöva göra saker själv och ensam, en ska ha kompisar som kan stötta en. Men jag kan ändå tycka att jag var ganska modig som gick dit ändå. Jag tyckte nog att det var ganska kul ändå, mitt liv var ju ganska tomt på sociala evenemang. :(

På den här tiden var jag mycket arg och ville bli nykterist och leva i celibat för jag orkade inte med skiten. Jag är så glad över att jag aldrig nånsin behöver vara 15 år igen.


Och till sist förra året, 2014. Julkalendern var bildbaserad igen och jag minns att det var jätteroliga luckor/teman att skriva om. Bland annat:

Lucka 20: En bild från ett äventyr du gjort i år. 

Mitt äventyr är både kroppsligt och känslomässigt. Mitt äventyr handlar lite om att bryta normer och ideal och prova någonting nytt, något som faktiskt känns vågat. Mitt äventyr i år har varit att låta en stor del av mitt kroppshår växa ut. 

Jag haft långt, helt utvuxet benhår och armhålehål och jag har slutat raka bikinilinjen. Att gå en sommar med helt håriga ben låter helt chockerande för vissa och för andra är det ingenting. Jag själv låg någonstans mitt emellan. Jag har aldrig (som vuxen) tyckt det varit "äckligt" med kroppshår direkt, men jag har alltid försökt hålla benen rakade, särskilt på sommaren, för jag alltid vetat att det ansetts snyggt och sexigt. Och jag har gärna velat vara snygg. Den här sommaren har jag haft helt håriga ben för första gången. Inte bara lite orakade, eller stubbiga, utan full hårväxt. Vissa dagar tänkte jag inte ens på det och det kändes jättelätt, men andra var det betydligt svårare. Särskilt vid festliga tillfällen kändes det svårt, tycker jag. Tillfällen när en förväntas vara söt och tjusig och kvinnlig i någon liten klänning och så komma där med håriga ben. Jag var nära att falla för trycket några gånger och raka bort allt, men jag höll mig. Och det kändes som en jäkla vinst! Att ha släta, hårfria ben (och armhålor och exakt hela kroppen!) är ett sådant starkt ideal för kvinnor och att bryta mot det kändes ganska skönt och som ett litet fuck you mot hela patriarkatet. 

I somras var jag på släktkalas med min mans familj och där överhörde jag två systrar prata med varandra. En var runt 15 år och en runt 12. De pratade om just benhår och den yngre beklagade sig för att hennes benhår växte ut så fort och var så kraftigt och mörkt och liksom äckligt och storasystern gav råd och hur hon borde raka, till exempel tyckte den äldre att det räckte med att raka underbenen och låta låren vara. Bägge två hade rakade ben. Och jag satt mitt emot och blev lite dyster för ungdomen. Tänk att en ska behöva känna att ens ben är äckliga och fel för att de är alldeles normalt håriga. Jag tänkte likadant själv när jag var i den åldern. Vilka jävla svin som lärt unga tjejer att tänka så! Och så kände jag ett litet hugg i bröstet samtidigt, av att jag var äcklig och okvinnlig, för där satt jag och var alldeles hårig  (jag vet dock inte ens om flickorna hade lagt märke till mina ben). Men samtidigt kände jag mig stärkt i mitt beslut. Att inte raka. Det känns som att jag är på rätt väg. På en friare väg. Bort från normer, tvång och ideal.

Jag tror det skulle vara bra för många att prova att sluta raka sig ett tag. Det finns säkert fler med mig, sådana som rakade av bara vana, för det var så "en skulle göra". Fler som kanske trivs bättre orakade. Jag tror det kan vara viktigt att prova. Se hur det känns. Bryta mot normen lite. Sen kanske en hellre rakar ändå, men då har en i alla fall provat. Då blir det ett aktivt val att raka istället för slentrian. Men jag lovar, det är frigörande att sluta, att stå emot, att göra tvärtom. Det är ett jäkla äventyr. 
Det är befriande att inte raka sig. Så har det känts för mig. Att låta armhålehåret fladdra för vinden i linnen och skita i att passa in i nån idiotisk kvinnonorm. För mig personligen så har min hud aldrig ens gillat att bli rakad, den är känslig och blir röd och irriterad och jag får plitor. Inte skönt på något sätt. Ändå har jag hållit på med det så länge. När jag var liten trodde jag inte ens att kvinnor hade hår under armarna. Jag blev jätteförvånad första gången som jag såg det på en kompis mamma i typ lågstadiet eller nåt.
 

Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu

Alltså, jag älskar typ alla de kläder jag köper så jag har jättesvårt att välja ut en favorit. Det beror på dagsform och känsla och väder och mående och en massa annat. Men! Jag kan välja en typ av plagg som är min favorit just nu. Och det är magtröjan!

Kortare tröjor och t-shirts sådär att magen nästan visas eller kikar fram. Jag fullkomligt älskar det! Det känns som ett sånt där plagg en egentligen bör bära om en har en platt, tränad mage, och det har ju verkligen inte jag, men jag bär't ändå. Jag är så trött på att gömma undan min mage, att hålla in den, bara för att den är mjuk och lite degig. Vi får bekräftat hela tiden av patriarkatet, av media, samhället, tidningar, bloggar, folk omkring att vissa typer av magar, kroppar, inte ska visas. De ska gömmas undan. Jag vägrar gå med på det.

Jag kämpar varje dag för att tycka om min mage, min kropp, lite mer och att bära magtröjor är en del i det för mig. Magen har alltid varit ett komplex för mig. Den har aldrig varit riktigt tjock, men alltid otränad, degig, blek. Och därför har jag alltid försökt dölja den. Försökt köpa kläder som döljer just den delen på min kropp. Men nu vill jag inte dölja mig  nåt mer! Nu vill jag visa, hylla! Jag vill öppna upp för att alla typer av kläder som jag tycker om i min garderob. Jag vill inte strunta i att bära något för att min kropp ser ut på ett visst sätt i det plagget. Jag vill inte dölja något mer. Det är så himla tråkigt och jag tycker att kläder och stil ska vara roligt!

Jag har köpt på mig flera stycken olika magtröjor det här året. Typ här, och här och här. Just den där gråa tröjan på bilden, med Nirvana-tryck på framsidan, använder jag kanske lite för mycket. Jag är inte ens ett jättestort Nirvana-fan, men jag gillar modellen på tröjan SÅ HIMLA MYCKET. Så det får gå ändå. Heja magar och magtröjor!



Puh! Det här blev ett långt inlägg, men jag har verkligen gillat att skriva julkalendern genom åren. Det har liksom varit en fin tradition att skriva den varje december. Det har varit kul och lite svårt att klura ut nåt att skriva under varje lucka. Och det har varit ett roligt sätt att samla ihop året på. Men samtidigt tror jag inte att jag hade pallat att skriva ett inlägg exakt varje dag den här decembern. Så det är nog lite turligt att det inte blir något kalender i år. 

Sämsta bloggåret nånsin

Oh my gosh, helt plötsligt har hela november gått och jag har inte bloggat EN ENDA GÅNG. Vad händer? Detta har varit mitt sämsta bloggår nånsin och det är egentligen ganska sorgligt. Runt nyår brukar jag alltid sammanfatta året genom att titta igenom bloggen och samla inlägg jag skrivit och saker jag gjort. Men i år har jag bloggat så fasansfullt lite att det knappt är mening. Vad trist ändå.

Är bloggen död?

Jag kanske inte tröttnat, men mer tappat stinget. Sommarn är alltid seg att blogga på och sen har det varit en väldigt trött höst. Då är det svårt att hitta ork. Jag har inte bloggat så mycket, men jag har sovit desto mer.

Den här bloggen har varit min kompis sen 2010 och jag är inte redo att ge upp den än. Men det verkar som vi glidit ifrån varandra. Min andra kompis Instagram har liksom tagit över (här hittas jag där). Och jag älskar verkligen Instagram, men där finns inte riktigt samma möjlighet att fläka ur mig. Där gäller ju en bild per inlägg och inte miljoners med text och inga länkar och så vidare. Det är aningens begränsat. Jag vill försöka hitta tillbaka till bloggen. Vi har ju liksom gått igenom så mycket ändå, genom åren. Det är ganska fint, tycker jag. Att ha saker samlade. Att ha livet lite samlat.

Maybe I'm always speaking in questions because I'm so used to being cut off

Jag är en sån där som tycker det är obekvämt att prata inför folk. En sån där som kan låta himla osäker, fast jag egentligen är säker innerst inne. En sån där som liksom hedgar och ställer frågor, istället för att vara RAK och TYDLIG. Och vet ni, det är banne mig inget fel med det.

Det är liksom så jag typ alltid har pratat. Så jag har lärt mig att prata. Jag är så himla trött på alla töntiga killar som menar att en bara måste prata med mer *styrka* och *tydlighet* för att höras. För att vara värd att lyssna på. Eller så skulle ju ni kunna lära er att lyssna lite mer? Lite bättre, liksom. Försöka bry er om nåt annat än er själva och andra karlars tankar och åsikter.

Titta på Melissa Lozada-Olivas "Like Totally Whatever". Den är döbra och hugger ned alla karlars lama argument.

Hey, that's my sister, and she's no bitch! But I am.

Alltså, hur bra är inte Scream Queens?! Så himla bra att titta på i läskiga, höstiga skräckhalloweenoktober!

Scream Queens är en typ skräckkomediserie som handlar om en sorority på ett college. Chanel Oberlin, aka Emma Roberts, är presidenten i studentföreningen och stencool med starka Madison Montgomery-vibbar (från AHS: Coven, ni vet). I vart fall så går en galen motorsågsmördare lös på campus och det verkar liksom ha att göra med just den där sororityn.

Alla tjejer i klubben är svinsnygga och tuffa. Detta är en serie av fantastiska one-liners och citat.

Själv älskar jag bland annat scenen i matsalen då tjejerna flippar på en Skön Kille som ylar och visslar efter dom och ba:
- Which one of you ladies would like to be my costume for Halloween? I'm going as Dude Having Awesome Sex With You.
Tjejerna ba:
- Who the hell do you think you are?

Och sköna killen ba:
- Ehh,Tommy..
 Höhö:ar, och ser allmänt slemmig ut.

Vilket gör att tjejerna, the Chanels, reagerar så här:

Och sen kommer en annan lirare och ska lägga sig i, typ stötta sin polare Tommy och ba:

- Whoo whoo, ladies... All right, he was just trying to be nice, okay? I mean what the hell is wrong with the world when a guy can't even whistle at a chick to tell her she looks hot?! I mean how else are people supposed to meet people?  

Chanel nummer 1 orkar inte mer och ba:
- I recently took a women's studies class, yes, because it was a requirement, but I learned a lot anyways. Like the culture that says it's okay for a man to objectify a woman for her apperance, is the same culture that pressure girls as young as 10 to have eating disorders.   
Men eftersom Tommy är en total röv säger han:
- So you're basically saying that I am the one responsible for making you look hot? You're welcome!  
Helt sjukt att Tommy ens går på college för han verkar helt blåst, men Chanel nummer 1 talar klarspråk och ba BAM:
- There is a killer on this campus who is murdering women! When you treat us like meat, you're no better than him!
Chanel nummer 3 får nog:
- Are you going to tell us to smile now? Call us sweetheart?   

Och slemtommy ba:
- Actually yes, it's kind of my signature move. *ler slem*
Och då ser Chanel nummer 6/Hester (Lea Michele, asså Rachel Berry från Glee!) sin chans:
- Well, THIS is mine! 
KUKSPARK!

Och sen slår de ner killarna och alla applåderar. Helt klart 10-plussig scen. Helt klart bra serie.

Heja selfien!

För ett tag sen såg jag nån på Facebook som länkade till en artikel om att en förkärlek till selfies klassas som psykisk störning. Jag klickade aldrig på artikeln och utgår från att den är larv och bluff, men när en sån rubrik kommer upp i Facebook-flödet så är det många som ser den och många som kanske tror den och det är bara så himla dumt och fel. Att folk liksom ska bli rädda för att de har nån form av psykisk störning för att de gillar att ta selfies?! Så himla sjukt. Selfies är ju liksom bäst!

Jag fullkomligt älskar selfies! De ger mig rätten att bestämma över hur jag ska se ut, hur jag ska porträtteras. Jag gillade inte alls att vara med på bild innan, men när jag tog till mig selfiens ädla konst, herre min påve vad min syn på mig själv förändrades. Jag kan vara stentuff eller vän och mild eller cool som is eller sprudlande glad eller EXAKT VAD JAG VILL. Och jag och bara jag bestämmer. Jag tar makten över bilden och hur jag uttrycker mig. 

Och jag avskyr bilden av selfies i media eller i såna där dumma artiklar. Att det skulle vara något dåligt per automatik bara för att kanske främst unga tjejer sysslar med selfies. Så jäkla patetiskt av gubbväldet att skratta åt att vi äntligen blir bekväma och tar makten över oss själva och hur vi vill synas. Att låta måla porträtt av sig själva har gubbar gjort i hundratals år, och hängt upp på hela väggarna, men när unga tjejer börjar ta bilder på sig själva, då helt plötsligt skulle det vara nåt dåligt. Gubbar, alltså fy fan. Heja selfien, alla dar i veckan!

Jag accepterar dig, kroppen!

Typ den bästa gåvan jag gett mig själv (ok töntigt) är att verkligen försöka sluta bry mig om hur jag ser ut på stranden, på klippan, i bikini. Och ibland verkligen lyckas! Jag har liksom en tendens att bry mig SÅ JÄVLA MYCKET om vad andra tycker. Hur andra tycker jag ser ut, tycker jag är osv. Det är så himla dumt och destruktivt, för det är alltid dåliga saker såklart, men jag har alltid varit sån. Men nu jobbar jag stenhårt för att bryta den vanan. Och då blir det så himla mycket roligare! Att bada eller ens bara leva i den varma sommaren blir så fantastiskt mycket bättre. 

Det är en så förvirrande och fantastiskt känsla att känna att min bikinikropp (och jeanskropp eller shortskropp eller crop top-kropp eller vad jag nu är klädd i) är så jävla bra. JAG ACCEPTERAR DIG KROPPEN! Det är en fin känsla att känna. Efter att i så många år känt att den varit fel och ful och allmänt dålig. 

Jag minns en sommar för kanske två, tre år sedan. Det var varmt och soligt och lite spontant for jag och min man ut på sjön tillsammans med två vänner. Jag hade inte med mig några badkläder. Jag minns inte om jag glömde, eller struntade i att ta med mig. Både de två alternativen låter helt sjukt idag, för att inte ta med mig badkläder när jag ska till havet skulle aldrig nånsin hända idag! Men då gjorde det det. Sen när vi väl var där och jag låg på klippan så tog jag ej av mig kläderna, utan var fullt påklädd hela tiden. Att ta av mig och bada/sola i underkläder framför min man och två manliga vänner fanns inte på kartan då. Inte en jäkla chans! Jag kunde bara tänka på hur himla ful och dålig jag var. Min kropp var. Så jag satt på land och svettades. Det fanns liksom inget annat att göra. 

Nu känner jag inte igen mig alls i den personen som satt på land och vägrade bada. Jag har blivit så bekväm i min kropp (ibland, inte alltid) att jag sätter bad och hav och roligheter först.

 Vad jag vill göra, hur jag vill använda min kropp, är det viktigaste. Vad folk TYCKER om min kropp har halkat ned jävligt långt på listan. För folk ska banne mig ge fan i att ha åsikter om andras kroppar. 

"Du är en sån stor och redig kvinna du"

Att det alltid har funnits normer och ideal kring utseende, det vet vi ju. Även när jag träffar gamla 101-åringar på jobbet, som alltså levt svinlänge, så får jag höra "Oj, du var visst ganska kraftig du!" eller "Jag tror jag såg ett benrangel hos mig inatt, ett snällt. Och det var ju DEFINITIVT inte du, du är ju långt ifrån benrangel". Smal har länge varit snyggt och bra och det en bör vara. Slank och fin och normig, så har det sett ut ganska mycket på 1900/2000-talen.

Men ibland får jag höra såna härliga kommentarer om mig/min kropp/mitt utseende. Och även om jag känner att jag väldigt gärna skulle vara utan kommentarer kring min kropp överhuvudtaget, så tar jag hellre en som låter lite trevlig i alla fall, om jag nu måste. Igår sade en vårdtagare till mig, en tant som ville ha hjälp att vrida upp sitt väggur: "Du är ju ett långt, ståtligt fruntimmer, snälla hjälp mig med klockan?" Och jag är ju ganska lång och det är ju himla bra om en ska nå upp till en klocka på väggen. Ståtlig är jag också gärna, det låter så rejält.

Men den allra bästa kommentaren jag fått är från en annan gammal tant, hon sade, jättepositivt: "Du är en sån stor och redig kvinna du". Och det är ju sjukt bra! Att vara redig. Typ lite stor och stark och som orkar och kan stå i och ta emot och stötta upp. Jag har länge ogillat att ha en stor och liksom bred kropp, men det är ju ganska bra ibland. Typ när en ska hjälpa små, sköra tanter att klara vardagen. Då kan det ju vara superbra att vara stor och redig!

Jag är gärna utan kommentarer om min kropp, då de bara får mig att tänka ÄNNU MER på min kropp och hur den ser ut och är och alla potentiella fel med den.

 Men kommentarer kommer ofta vare sig jag vill eller inte, och jag tycker det kan vara bra att lära mig se vissa som fina och bra, istället för att automatisk hata mig själv för att vara stor och rejäl. Det är ju bara former, precis som lång. Helt sjukt bra former, faktiskt. Men jag har lärt mig en massa skit om att stor skulle vara nåt dåligt. Jäkla tur att det går att lära om sig!

Jag tar alltid bra beslut

I förrgår kväll bestämde jag mig för att färga håret rosa, och sen ägnade jag hela gårdagen till att försöka få ur det. Jag tror jag drabbats av slutet-på-sommaren-snart-är-det-höst-miniångest. Rosa hår är väl dock en väldigt mild sak att stå ut med. Jag önskar bara att jag kunde hålla mig borta från färgburkar och hårsaxar. Men jag har ju inte lyckats med det de senaste tio åren, så det ser inte ljust ut för mitt hår.

De gångerna jag får hoppa från klippor och landa i friskt havsvatten är de bästa

Sommaren har ju varit si så där rent vädermässigt, men nu i augusti har det faktiskt varit riktigt fint, med sol och grejer. Givetvis har jag firat detta med att bada MASSVIS. I förra veckan var David här i stan och han och jag och Daniel och Blixten for ut till bästa Femöre för att bada.

Visst ser det sommardrömmigt ut?! Det var det också. Detta kommer vara bilder jag dreglar över från november till april.

Stjärnfall

Häromdagen såg jag massvis av stjärnfall. Herre min påve, vad fint det var. Jag, Daniel och David var ute med Blixten och helt plötsligt bara såg vi massa ljusa sken på himmelen. När vi konstaterat att det antagligen inte var aliens, så fattade vi att det var stjärnfall. Och så mindes vi att vi hört att det skulle vara flera stycken den kvällen, och så stannade vi ute extra länge. Vi gick ut på gräset, mitt i mörkret och fick ont i nacken av att titta uppåt, på stjärnorna.

Tidigare i år såg jag en solförmörkelse, och en delfin mitt i Östersjön. Vilket år av naturupplevelser detta år är!

Sommarutflykt till Gripsholms slott

Den 25 juli regnade det och vad passar bättre en regnig dag än en inomhus utflykt? Jag, Daniel och David packade in oss i bilen och for en timme till Gripsholms slott. Tyvärr var vi inte de enda sommarfirarna som hade den tanken, så vi fick trängas med folk hela dagen. Redan på parkeringen började husbilsgubbar tjura med oss, men vi klarade oss helskinnade och kunde börja slottsfärden.

Jag har varit på slottet en gång tidigare, när jag gick i typ mellanstadiet och var på skolresa. Men det var mycket större och ballare än vad jag mindes.

Vi tog ingen guidad tur, utan gick runt själva och tittade på prakten (själva är ju en överdrift. då det alltid var folk överallt).

Jag gillade alla rum med flådiga och överdådiga tapeter. Liksom sammetstyg på väggarna, som suttit där i hur många år som helst.

Gripsholmslejonet var ju helt klart en av höjdpunkterna!!

Jag älskar att åka på små utflykter i närheten. Det finns så mycket fint och kul att titta på och livet känns så lyxigt nu när vi har bil!

Daniels födelsedag!

I juli fyllde min bästa Daniel år och blev storfirad som sig bör. Han menar att det aldrig nånsin har regnat på hans födelsedag, och det verkar som han har rätt, för i år sken det upp precis på eftermiddagen när gästerna skulle komma och var supersoligt hela kvällen.

Jag bar en fabulös outfit från Monki och älskade det faktum att det var sommarvarmt. Jag hade även gjort det geniala inköpet av låtsastatueringar tidigare under dagen, så alla fick sig en ball tatuering.

Och så drack vi bubbelvin och grillade hamburgare och hade det allmänt jättebra.

Morgonen efter botade jag bakisen med bad. Jag tog med Blixten och gick till havet.

Och hoppade i, i bara underkläderna.

Och sen: PIZZA.