måndag 9 december 2013

Lucka nr 9; berätta om din stil när du var 15 år.

Jag har inte några bilder från när jag var femton. Det var ingen som hade digitalkamera, så det finns inga digitala bilder, och alla andra bilder från hemma hos mamma eller pappa. Inte för att det finns så många bilder på mig från den här tiden.

Jag var 15 år 2001 och jag kan helt ärligt inte minnas mycket av den tiden. Jag gick i högstadiet. Jag hade noga räknat exakt noll (0!) vänner. Det här är en tid som satt djupa spår i mig. Att vara 15 var den värsta tiden i mitt liv. Mycket värre än att vara 18 och förvirrad. Att vara femton och ensammast i hela världen, det har jag nästan förträngt. Kan knappt minnas det.

Så jag brydde mig inte så mycket om stil. Jag bar baggy byxor och tajtare tröjor, och var överlag ganska grungeig ibland. Jag bar knälånga kjolar, speciellt i denim, med tjocka strumpbyxor under. Varje fredag hade jag en fredagsfläta i håret, som var blont och axellångt. Jag sminkade mig inte alls under den här tiden, bara lite täckstift om det behövdes.
Jag såg väl på ett ungefär ut lite som den här tjejen jag googlade fram:


Fast inte så glad som hon ser ut och inte med Converse, för det hade jag varken råd med eller var ball nog för.

Jag lyssnade mycket på Alanis Morissette och Natalie Imbruglia och soundtracket från 10 Things I Hate About You. Jag tittade sjukt mycket på David Letterman, Popular och Young Americans. Jag såg Fellowship of the Ring på bio och fattade inte grejen. Jag läste dock sjukt mycket under den här tiden. Läsningen har alltid varit min räddning. Där kunde jag fly in i vilken värld jag ville. Annars var min pappa typ min bästa kompis och jag hängde mycket med honom. Jag gillade samma saker som honom till stor del, fast med tillägget att jag älskade amerikansk populärkultur och det gjorde inte han. Jag hyrde också sjukt mycket film på den här tiden. Jag kunde allt om mina favoritfilmer (år, regissör, producent osv osv pga att jag sett de så ofta, det var alltså ingen information jag brydde mig om, det fastnade bara). Jag hyrde film ungefär varje helg, kanske ett par gånger varje helg till och med. Jag älskade att åka ned till videobutiken för där kunde jag välja exakt vad jag ville, av både gamla och nya filmer.

Att få hångla eller bli ihop med någon fanns inte på kartan för mig på den här tiden. Jag var inte intresserad av sånt överhuvudtaget. Jag tänkte knappt alls på sådant, för det kändes så främmande för mig. Så långt ifrån min verklighet. I skolan hade jag klasskompisar som jag umgicks med på skoltid, men efter skolan och på helgerna hade jag ingen. Jag minns min avslutning i nian, vi hade en avslutningsmiddag där alla skulle klä upp sig och äta middag och dansa, och jag gick dit ensam. Det känns så himla sorgligt nu när jag tänker tillbaka på det. Jag klädde på mig klänningen (den var kortärmad, knälång och svart med små blommor) ensam hemma, tillsammans med pappa, jag cyklade till skolans aula själv, gick in själv, typ ingen hälsade på mig men jag hängde med mina klasskompisar, jag åt av maten och cyklade sedan hem själv. Så himla ensamt. En ska inte behöva göra saker själv och ensam, en ska ha kompisar som kan stötta en. Men jag kan ändå tycka att jag var ganska modig som gick dit ändå. Jag tyckte nog att det var ganska kul ändå, mitt liv var ju ganska tomt på sociala evenemang. :(

På den här tiden var jag mycket arg och ville bli nykterist och leva i celibat för jag orkade inte med skiten.
Jag är så glad över att jag aldrig nånsin behöver vara 15 år igen.

(Detta var lucka 9 i Emilys julkalender)

2 kommentarer:

Sandra sa...

Så himla bra inlägg. Och så himla himla skönt att läsa. För sådär kände jag också. Var så sjukt ensam. Och arg ibland. Och bill egentligen helst inte tänka på hur det var att vara 15 år. Jag är glad att det aldrig kommer igen. :)

Rebecca sa...

Jag hyrde också film hela hela tiden, lyssnade på samma musik som dig också. Enda skillnaden var nog att jag hade en bästis, annars var 15 år ingen större höjdare.