När jag var liten tyckte jag att Gunde Svan var asläcker. Han hade åkt skidor, men det brydde jag mig inte så mycket om. För mig var han den heta programledaren för Fångarna på Fortet. Det var tidigt nittiotal, jag var kanske sju år och Gunde var vuxen och alldeles för gammal, men det stoppade inte mig från att dagdrömma. Han var så modig och glad och peppig till alla på Fortet och han hade ett sådant härligt leende. Han hade en fin dialekt och han var så positiv.
Egentligen kan jag inte riktigt minnas varför jag gillade honom så mycket. Jag kan inte riktigt minnas mer än att jag faktiskt gjorde det. Gillade honom, alltså. En gång var hans fru (som jag tror heter Marie?) med och tävlade på Fortet och jag blev svartsjuk. Jag ville inte se honom med någon annan kvinna. Hon var ormrädd eller spindelrädd eller något sådant men var ändå tvungen att gå in i en cell med spindlar/ormar och hon fick halvt panik och han hjälpte henne och stöttade och jag tänkte att hon kan gott bli uppäten av de där ormarna. Så hemskt av ett barn att tänka så (om en karl jag aldrig träffat) men så var det i alla fall. Liksom med Leonardo DiCaprio tänkte jag att om Gunde och jag träffades då skulle han nog falla för mig också. Han skulle nog fatta tyckte direkt och vi skulle kunna bli ihop. Att jag var ett barn och han då skulle vara en brottsling, det tänkte jag inte så mycket på.
Nu när jag ser bilder på Gunde finns de här känslorna inte kvar alls. Som tur är. Jag vet inte vad det var med honom som jag föll för. Men han hade något särskilt, helt klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar