Vad gäller klänningar så tycker jag att Adele var himla snygg. Särskilt när hon sjöng Skyfall och hela hon liksom glittrade på scenen. Hon har en tjusig röst, men den hördes knappt? Vilket ju var väldigt synd.
En annan som hade en vacker klänning var Octavia Spencer, som vann förra året för bästa kvinnliga biroll. Vitt blir ju lätt lite brudklänningsfeeling, men det kan vara ganska fint tycker jag.
Jennifer Lawrence körde på samma vita brudklänningstema som Spencer och var givetvis dösnygg och charmig. Det är inte alla som kan hålla ett snyggt tacktal (för bästa Silver Linings Playbook) precis efter att en ramlat i trapporna på väg upp på scenen. Hennes fall var nog det mest chockerande på galan och det betyder ju att det inte var världens mest galna gala direkt. Men nog drog jag extra hårt efter andan när jag såg henne falla.
Anne Hathaway vann, inte särskilt förvånande, bästa kvinnliga biroll för Les Misérables. Tyvärr var det enda folk twittrade om att hennes bröstvårtor syntes genom klänningen.
Malik Bendjelloul vann för Searching for Sugarman, vilket såklart var kul. Det är alltid kul när det går bra för svenskar. Det var första gången jag såg en svensk vinna (för nåt annat än ljud) och det var himla kul att se hans tacktal med svensk brytning och ett tack till SVT. Men han var ju inte enda svensken som vann i natt. Det blev oavgjort i Sound Editing (det visste jag inte ens att det kunde bli) och därmed två till svenska pristagare.
Galans vidrigaste var värden Seth MacFarlanes tuttsång. Det vill säga en sång om alla kvinnliga skådespelare som visat brösten på film. Fint att skam- och skuldbelägga alla kvinnor som någonsin visat brösten (många i allt annat än glada filmer, bland annat flera våldtäktsscener) och samtidigt hylla de/den som inte gjort det. Ganska hemskt, men jag väntade mig inget bättre ac MacFarlane.
Galans charmigaste och roligaste var Jennifer Lawrence, helt klart min favorit just nu.
(Bilderna kommer från Aftonbladet, jenniferlawrencedaily)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar