Kvinnor i mina drömmar

I natt har jag haft en sån därn konstig drömnatt igen. Och nu kan jag knappt skilja verklighet från dröm. Jag minns två av drömmarna. De är så otroligt verkliga att jag nästan tror att det inte alls var en dröm utan att det skett. Och så tänker jag att det är sanndrömmar och att jag kanske inte borde prata högt om dem.

I den första drömmen läste jag i min lokaltidning att hela Karins Konstgrepp bara var en konstprojekt. Karin var inte alls en kvinna med en underbar hårman och en förkärlek till paljettbeströdda 80-talskoftor, hon var egentligen en man som bara spelade den här fantastiska kvinnan. Eller hon var en blandning av konstprojekt och det faktum att hon tydligen föddes i en manlig kropp. Drömmar är inte helt logiska. I vart fall så var alla bilder på hennes karl egentligen bilder på henne själv. Och hon hade inga katter, de var sydda av henne och placerade i olika poser.
Det hela var mycket underligt, men så är det i drömmar ibland. Det var sorgligt också, om jag minns rätt. Men nu vet jag inte riktigt hur. Men sorgligt, det var det. Och nu när jag har vaknat och tänker tillbaka på det så tänker jag att oj, det kanske faktiskt är så här. Jag borde kanske inte avslöja det?

I min andra dröm så umgicks jag med en vän till en vän. Sådant är så konstigt. När det är verkligen människor som faktiskt finns som jag drömmer om. När det gäller kändisar då vet jag ju att det inte är sanning och att det inte har hänt. Drömmer jag att jag slåss mot zombies tillsammans med Geroge Clooney så är det nog inte sant. Det förstår till och med jag när jag vaknat. Men att drömma om verkliga människor som finns i min närhet på ett eller annat sätt. Människor som jag inte umgås med, men som jag skulle kunna, om jag ville. Det är creepy. Jag har berättat tidigare om Erik som jag drömde om en natt i gymnasiet. Dagen efter var jag helförvirrad. Lite samma känner jag nu. Det känns som att jag känner den här människan jag drömde om i natt. Men det gör jag inte. Fatta själv vad pinsamt det kan bli om jag kontaktar den här personen och bara hejhej, hur är lägen. Och hon ba vi känner ju inte varann alls, du är konstig. Så. Jobbig. Situation. Så nu får jag liksom bita mig i läppen och hålla igen och påminna mig själv om att nej, det var bara en dröm. Vi känner inte varandra och har definitivt inte hittat en övergiven stuga vid en bäck där mystiska saker sker.

Jag drömmer ofta om kändisar eller bloggare eller folk som jag hör berättas om. När jag är helt inne i en serie så drömmer jag nästan alltid om människor och karaktärer därifrån. Blandat med faktiska vänner och familj. Det hela är mycket rörigt. Och mycket verkligt.