Det kallas sensommar

idag är det över 20 grader ute. Igår var det 24 grader på eftermiddagen. Jag känner bara, herregud, jag orkar inte mer. Sommaren ska ju vara slut. Det är ju den sista september. Det ska vara höst nu. Inte sommarvarmt. Jag vill ju ha på mig min nya storskjorta utan att dö svettdöden. Jäkla värme!

En skjorta!

Igår fick en ny skjorta flytta in i min garderob. Jag tror minsann att den kommer att användas redan idag. Jag gillar den himla mycket. Den känns så höstig och härlig.

Tankar som kommer till mig under en busstur

Idag var jag i Nyköping (det vill säga "på stan") och shoppade, lunchade och gjorde ärenden. Till sällskap hade jag min kille, min lillebror och min kompis David. Tyvärr så hatar de allihopa att gå i affärer och titta, så det hela var en ganska stressfylld tillställning. I vart fall så åkte vi buss hem (vi åkte buss dit med, men det hör inte riktigt till historien). Vi tog bussen som går precis efter klockan 15. Åker man buss från Nyköping till Oxelösund runt 15-16 på en vardag kan man vara säker på att bussen är fylld med gymnasieungdomar. Så även denna gång. Proppfull var den. På sätet mitt emot mig satt två söta gymnasietjejer. Och jag blev nostalgisk. Så klart. Jag är en väldigt nostalgisk person. Jag tänker tillbaka på gamla tider och på hur bra allt var förr (som att det alltid var det). Och de där gymnasieflickorna var så fina. Så små samtidigt som de är så stora. Precis som när jag gick på gymnasiet. Så länge sedan det är nu. En annan tid. Jag satt också på den där bussen många gånger. Åkte fram och tillbaka varje dag i ett år. Sprang den sista biten för att hinna (annars kunde man få vänta i 40 minuter på nästa). Och jag var så stor, samtidigt som jag var så liten. Jag visste så mycket, och tyckte så mycket, men jag visste egentligen ingenting. Gymnasiet är en ganska konstig tid. Alla i ens klass är så mitt i. Mitt i livet och mitt i tonåren och mitt i bara. Ingen vet vem de är. Alla är så rädda. Och så starka. Jag har nog aldrig varit så arg som i gymnasiet. Aldrig bråkat så mycket. Aldrig tyckt så mycket. Jag har inte så mycket ilska kvar. Inte så mycket åsikter om allt och alla. Inte så mycket rädsla.
Jag är väldigt glad att gymnasietiden är över. Men jag är också glad över att ha fått uppleva den. Överleva den. När jag ser tillbaka var den ändå en väldigt fin tid. Mycket ilska men också mycket glädje. Allt var svartvitt. Nu vet jag att världen inte ser ut så. Det visste jag inte då.

En randig torsdag

Idag är jag klädd i randigt igen. Det är verkligen mitt bästa mönster. Jag matchar med lila, glittriga naglar. Glitternaglar gör mig alltid himla glad. Och jag tror att chokladmasken hjälpte lite igår, jag är inte lika megatorr i ansiktet idag. Och det känns ju himla bra.

Chokladmasken till min räddning

Min hy och/eller mitt ansikte håller på och krånglar med mig nåt otroligt. Som om min hy hatar mig och vill vara min ovän. Jag är otroligt torr (vilket är ganska osnyggt), och samtidigt som jag är rödflammig och har utslag/minifinnar. Mycket otrevligt. och taskigt av min hud att hålla på och besvära mig. Jag som alltid är så snäll mot den. Jag tvättar den med dyra produkter och jag smörjer in den både dag och natt. Så nu, så här på kvällskvisten, lade jag en rejäl ansiktsmask. Jag håller tummarna för att det hjälper någorlunda. Det känns som jag går en jobbig (och torr!) vinter till mötes.

Previously on Grey's Anatomy...

Grey's Anatomy är en sån där serie som jag tittade väldigt intensivt på för ett par år sedan och har sett alla avsnitt ungefär fram till säsong sex någon gång. Men sedan slutade jag bara. Vad jag vet så går den fortfarande (väl?), men jag tappade intresset. Eller helt enkelt glömde av det, jag vet inte. I alla fall går det ett avsnitt varje förmiddag på TV. Jag har börjat titta igen lite smått. Och såklart fallit för serien igen. Eftersom jag har en del säsonger hemma, så har jag börjat intensiv-kolla igen. Så nu ligger jag massa avsnitt före de som sänds på TV. För den är ju så himla bra! Så nu kommer jag säkerligen totalfastna för den här serien igen. Jag gråter till var och vartannat avsnitt och tänker att den här serien, den är ren njutning. För det är bra att gråta ibland. Så där av ingen speciell anledning. Bara för att livet på ett sjukhus i Seattle kan vara så jobbigt. Så ensamt och så sorgligt. Och samtidigt alldeles fantastiskt. Såklart. Det är ju TV.

Konstiga tider

När man (läs jag) är så att säga mellan två jobb och har en sambo som jobbar skift, så får man himla konstiga tider. Idag är det onsdag, men för oss är det helg, eftersom min kille precis gått av en sju dagars skiftcykel. Och nu kommer att vara ledig i fem dagar. Alltså, helg. Långhelg. Men för de flesta andra människor är det ju vardag. Fast ändå inte. För många av våra vänner och folk vi känner jobbar också skift, men på andra lag. Så folk jobbar liksom lite hur som helst. Det finns inga riktiga vardagar och det finns inga riktiga helger. Helknäppt. Men det är bara att acceptera och leva med det. Jag försöker ändå gå upp tidigt och lägga mig förhållandevis tidigt. Det är då jag mår bäst. Egentligen behöver jag fasta tider för att må bra. Men jag gör mitt bästa ändå. Ställer klockan tidigt, masar mig upp, dricker kaffe och tittar på morgon-tv. Även fast jag egentligen inte måste. För jag ska bara söka jobb. Och det kan man ju göra när som helst på dygnet. Men jag låtsas. Och det funkar.

Krispiga höstdagar är något som jag verkligen gillar

Varje gång jag går ut och går en promenad eller bara gör ett ärende påminns jag om hur mycket jag gillar den här staden. Den är så himla fin. Eller inte fin. Vacker. En rå liten industristad som är alldeles, alldeles underbar.

Well I'm on my way, I don't know where I'm goin' I'm on my way, I'm takin' my time, but I don't know where

En lila, batikmönstrad sjal blev någon form av poncho. Ganska trevligt. Tycker jag.

Rachel Getting Married

Häromdagen såg jag en film som jag har velat se ända sedan den kom, men inte gjort förrän då. Rachel Getting Married heter den och har en av mina favoritskådisar i huvudrollen, nämligen Anne Hathaway. Anne spelar Kym och det är hennes syster Rachel som ska gifta sig. Kym är en nykter missbrukare som kommer direkt från behandlingshemmet till föräldrahemmet för systerns bröllop. Filmen var både fin och sorglig och visar både det allra bästa med familjen och det allra sämsta. Men mest tänkte jag på hur himla gärna jag vill gå på ett vackert bröllop, fyllt med kärlek. Varför kan inte mina vänner gå och gifta sig?!

Måndagspromenad

Idag gick jag och min kille på en promenad till det gamla vattentornet här i staden. Jag tycker alltid att det är himla spännande att gå just dit för det är så övergivet och nästan lite läskigt (men bara nästan). På bilden ser det ut som jag går i en skog eller på en äng, men för ett par år sedan så stod det flera hus där. Stora flervåningshus. Där det är grusväg idag, var det asfalterad bilväg. Jag bodde där när jag var liten (tillsammans med mina föräldrar såklart), likaså bodde min farmor och farfar och min gammelmormor där. Och nu är det skog. Så knäppt.

Om jag hade ett par tusenlappar över...

... så skulle jag beställa det här från Monkis nya webshop.

Det tar sin lilla tid

Jag älskar mitt nya brickbord. Dock har jag inte riktigt hittat den perfekta platsen i lägenheten där det kan stå. Vi behöver fortfarande en hel massa möbler till för att "fylla ut" lägenheten, så att säga. Det finns mycket tomrum och vi behöver både fåtöljer, sidobord, vardagsrumsbord och hallmöbel. Min kära skivspelare har inte ens blivit uppackad sen flytten, för den har ingenstans att stå. I gamla lägenheten stod den i sovrummet, men nu ska den inta sin rätta plats i vardagsrummet, så fort den får någonting att bo på. Det är ganska så svårt, för jag vill ju hitta de perfekta möblerna. Saker jag älskar. Och det tar sådan tid. Samtidigt vill jag att det ska bli klart nu. På direkten. Så att vi verkligen kan börja trivas i lägenheten på riktigt. Inte ha en massa tomma ytor och halvfärdiga projekt liggandes runt. Men det är väl så här att flytta. Det tar sin tid.

Mösstider

Den här mössan skulle sitta himla fint på mitt huvud i höst och vinter. Ungefär exakt alla mössor jag äger är av den här baskertypen, men de är ju så himla fina. Och någon i den här färgen har jag inte. På hösten blir jag alltid kär i mustiga jordfärger.

På med genusglasögonen!

Tidigare idag läste jag hos esteterier och påmindes då om hur mycket jag gillar Feminist Frequency. Jag har sett hennes YouTube-videos hur många gånger som helst och jag slås alltid av hur fantastiska de är. Jag älskar TV-serier och film. Och jag älskar att diskutera, analysera och allmänt prata om TV-serier och film. (Och så älskar jag ju feminism såklart!) Gillar man det lika mycket som jag gör då kommer man definitivt att gilla Feminist Frequency. Man kommer kanske till och med att få ett litet aha-ögonblick.

I en backspegel

Ytterligare ett beroende

Idag har jag åkt till Stockholm, tittat på en fotbollsmatch, varit på 12-årskalas och börjat spela Wordfeud. Bra lördag.

Igår var jag klädd i en prickig kjol.

Jag älskar att det blivit lite kyligare så att jag kan börja använda halsdukar och liknande igen. Den svarta jag har på mig är en sådan där halsduk som är ihopsydd i båda ändarna, dvs den har inga kanter. Den är himla, himla mjuk och härlig att ha på sig. Och den kommer ifrån Rusta! Åh, så jag älskar att fynda på otippade ställen!

The Rouge

Jag är ju en sådan där som tycker att läsa, det är ungefär det bästa man kan göra. Just nu håller jag på med bok två i Traitor Spy-trilogin. Det är en himla bra bok, speciellt om man har läst alla de andra av Canavans böcker som utspelar sig i samma värld/land. Men just nu önskar jag att det gick fortare att läsa än det gör, för jag vill börja med George R R Martins A Song of Ice and Fire-böcker. Det är svårt att inte bli sugen på det efter att ha sett Game of Thrones.

Metallic

Idag har jag naglar i renaste guld. Eller okej, det var inte helt sant. Det är bara guldnagellack. Men himla snyggt är det.

New Girl

Gillar man Zooey Deschanel kommer man definitivt att gilla hennes nya serie New Girl. Jag blev helförtjust efter det första avsnittet och kommer helt klart att fortsätta kolla. Hon är som socker för min själ. Jag blir alldeles glad när jag ser henne.

En september-eftermiddag

När jag och min kompis Jessica var yngre, när vi gick i gymnasiet och båda bodde i Oxelösund, brukade vi ofta gå långpromenader. Och prata om ingenting. I timmar kunde vi gå. Och prata. Igår eftermiddag gjorde vi samma typ av promenad. Så himla mysigt. Höstpromenader är ungefär det bästa jag vet. Vi gick till Gamla Oxelösund och där är det så sjöbodigt och vacker och jag älskar det.

Hej då, Malmö

Efter att ha varit i Linköping under lördagen och söndagen åkte jag och min kille till Malmö på söndagskvällen. När vi kom fram var det mörkt och istället för att gå till vår gamla lägenhet, den vi har bott i de senaste fyra åren, gick vi till Västra Hamnen och Jocke istället. På måndagen var det dags för besiktning av gamla lägenheten, säga hej då och lämna tillbaka nycklarna för gott. Vi tillbringade dagen med att fika och äta lunch med Maia respektive Amanda, två av de bästa Malmöborna jag vet. På kvällen hann vi med att dricka öl och gå på Final Destination 5 i 3D med Jocke. Den filmen var den galnaste 3D-filmen jag sett. Under en och en halv timme flög det avslitna kroppsdelar mot en och folk dog som flugor. Inte alls lika bra som klassikern Final Destination, det vill säga ettan i den "serien". Tidigt på tisdagsmorgonen gick tåget hem igen. Nu vet jag inte när jag kommer åka till Malmö nästa gång. Det känns faktiskt himla konstigt.








(Haha, dör lite av den här bilden. Båda ser så himla knäppa ut. Lite galen massmördare-utseendet.)